P”Elsephon”, skriven av Imogen Holst 1929 som student, börjar med ett så välbekant ljud att du undrar om du av misstag har vandrat in i en konsert med Ravels ”Daphnis et Chloe”. Men vad så? Efter en öppningspassage av stämningsfulla krusningar av träblås, är musiken en lugnande 12-minuters tondikt som introducerar kompositörens unika idéer om textur, färg, tonalitet och själva mytologin.
Holst berättar en historia om återfödelse, som bygger mot en härlig topp som refererar till börjans musik. Däremellan finns det ingen skildring av ett lustfyllt bortförande, men mörkare musik tar över, med stråkar som fumlar mot en orolig fuga och dämpad mässing som spelar klungade ackord som slås av hela orkestern. Holst lyssnade antagligen på Stravinskys Vårens rite liksom Daphnis, men det går inte att förneka att dessa var förebilder för studentkompositörer 1929 eller någon gång sedan dess.
dubbla citattecken
Precis när du tror att strängarna når sin maximala resonans sträcker sig Pappano ut och drar ut ännu mer ljud.
Persephone öppnade ett livligt program i mitten av 1900-talet med London Symphony Orchestra och Antonio Pappano, som fortsatte med Korngolds violinkonsert från 1945. Wilde Frangs tolkning påminde oss om att Wien, dit Korngold flydde, inte bara var staden Sachertorte och bladguld, utan också den musikaliska expressionismens hem. Det är inte så att hon inte respekterade Korngolds melodi. Tvärtom snurrade hon sina långa melodilinjer med silkeslen intensitet. Det fanns dock tillfällen, särskilt i de långsamma rörelserna, där hon utelämnade vibraton, vilket förde musikens konstigheter och skärpa i förgrunden. Det fanns element som vi inte riktigt lägger märke till.
Pappano höll den första satsen i Sjostakovitjs femte symfoni på en konstant ton av spänning och ökade spänningen med knappt märkbar men obönhörlig hastighet. Den andra satsen började med ett surt, argt svall av cello och bas, sedan svajade i mitten och blev en tungfotad dans av vulgära män i för snäva uniformer. Däremot var de långsamma rörelserna av en tragisk och romantisk dimension. Precis när du tror att stränginstrumenten har nått sitt maximala ljud sträcker Pappano ut handen och drar fram ännu mer ljud. Det hela kunde bara ha slutat med en enorm upplösning, nådd av orkestern i öronbedövande och spännande stil.
