”Ett turnéliv är en hård campingsemester.”

Kiefer Sutherlands musikaliska resa började när han fick fiollektioner vid fyra års ålder. Det var hans mamma, skådespelerskan Shirley Douglas, som trodde att hennes son behövde en musikalisk utbildning. Detta var en välsignelse i förklädd, eftersom denna musik också ledde till Sutherlands första scenframträdande i pjäsen Throne of Straw i Los Angeles.

– Vi behövde en pojke som kunde spela fiol. Så musik hjälpte mig att få min första roll, och de två har liksom kopplat ihop sedan dess. Men allt började med att min mamma var besatt av att jag skulle lära mig spela fiol.

Så småningom började skådespeleriet ta över. Kiefer Sutherland bröt ut i 20-årsåldern i ikoniska 80-talsfilmer som ”Stand by Me” och ”The Lost Boys”. Han förknippas mest med rollen som den stressade utredaren Jack Bauer i tv-serien ”24”, som höll tittarna runt om i världen klistrade vid sina tv-soffor i nio säsonger.

Samtidigt har musiken varit en ständig följeslagare. Efter att ha bytt fiol mot gitarr hittade Kiefer Sutherland sin väg in i landet genom en osannolik tid som rodeorittare i slutet av 90-talet. 2016 tog han steget och släppte sitt första album, Down in a Hole. För närvarande växlar han mellan sin skådespelarkarriär och musik, vilket ger honom möjlighet att bli mer personlig.

– Som skådespelare spelar jag karaktärer skrivna av någon annan. När jag spelar mina låtar är det berättelser jag har upplevt och saker jag har observerat. Därför är de väldigt personliga.

Country är en musikgenre full av arketyper, men känner du inte att du spelar en roll i det också?

– Tre ackord och sanningen, eller hur? Jag älskar country eftersom det är en genre som låter dig berätta historier. Men med tiden har jag skrivit mer än ren countrymusik, säger Kiefer Sutherland och jämför:

– I familjen Osmonds gamla tv-program frågar någon Donny Osmond hur det går och han svarar: ”Det är typ rock and roll.” Senare fick Marie Osmond samma fråga och svarade: ”Det är lite rustikt.” Det är ungefär så det känns. Jag är lite country, lite rock’n’roll, och jag försöker försörja mig på att skriva i båda genrerna.

När han recenserade sitt framträdande i Stockholm 2017 skrev DN-kritikern Joanna Paulson att Kiefer Sutherland ”tvättar ur Merle Haggards alkoholromantik och Johnny Cashs fängelsesympati”. Han nämner på liknande sätt Van Morrison, Paul Simon och David Bowie som viktiga förebilder.

På frågan hur han lyckas balansera skådespeleri och musik, svarade Sutherland: ”Jag har inte mycket tid att ligga på stranden.”

– Sanningen är att jag är i en ålder där jag egentligen inte behöver göra någonting, men hade jag inte haft möjlighet att göra film, göra teater, spela musik så hade jag blivit helt deprimerad. Så jag är väldigt tacksam för att jag fortfarande har den möjligheten.

Kiefer Sutherlands fjärde album, ”Grey,” kommer att släppas den 29 maj. Han sa att det här känns som ett steg framåt i hans musikkarriär.

– Jag hoppas så klart att musiken berör och resonerar hos folk, men om det är så är upp till andra människor.

Kiefer Sutherlands distinkta raspiga röst är nästan ohörbar över fläckiga telefonlinjer. Han befinner sig just nu i en by i norra England, där bandet repeterar inför en turné. De kommer att finnas på gatorna inom några dagar.

Lever turnélivet upp till rock and roll-myten?

– Absolut inte! Jag har gjort det här länge och att leva på gatan suger. Det är som att vara tonåring på en hektisk campingsemester. Du behöver bara kunna ta en dusch och tvätta dina kläder. Men det kommer ändå att bli en väldigt speciell upplevelse att umgås med dina vänner i bandet.

Kiefer Sutherland ser nu fram emot att se publiken. Han säger att det svenska turnémålet känns lite extra roligt.

– Jag spelade in ”Melancholia” med Lars von Trier i Göteborg och jag ser verkligen fram emot att åka tillbaka dit.