Ett 50-tal vänsterpartister har gått i ”statlig skola” och en förhandlingsgrupp har tillsatts för att förbereda en rejäl politisk dragkamp, med krav efter krav på vad den rödgröna regeringen ska göra. Det har länge stått klart att det fjärde största partiet inom KMT är en regeringspost. Och på helgens partikonferens tas ett avgörande steg när delegater håller fast vid partiledningens linje i regeringsfrågor – vänsterpartiet kommer att rösta nej på alla regeringar det inte tillhör. Detta beslut sätter V i samma hållning som Miljöpartiet beslutade 2002.
Genom att knyta sig hårt till regeringens pelare hoppas partiledningen en gång för alla undvika spekulationer och spekulationer om att man så småningom kan duka under. Varken Elisabeth Tand Ringqvist (C) eller Magdalena Andersson (S) ska tvivla på att Vänsterpartiet menar allvar.
Med partiets beslut bakom sig blir det dessutom lättare för S Company att göra det nödvändiga motståndet när man inleder sin kampanj mot V Company på allvar inför en eventuell statsministeromröstning mot Magdalena Andersson.
Limmade för S ögon
Det är klart att V:s ultimatum är bekymmersamt för det socialdemokratiska partiet. En förklaring är tron att V alienerar moderata nyckelväljare. För en annan belyser efterfrågan på regeringsposter Andersons akilleshäl: sprickor i regeringens fundament.
Ansträngningar har redan börjat för att få Nousi Dadgostar (V) att mildra sina krav. Men än så länge verkar dessa insatser främst ha stärkt tron på att vänsterns strategi är korrekt.
Men det finns också internt motstånd mot den hårda linjen. Motstånden varierar, men kan kokas ner till en önskan att hålla dörren öppen så att ministerposterna kan ersättas med lämplig ersättning i sakfrågor. Det finns också farhågor för att ultimatumet kan leda till ett extraval och eventuellt en fortsättning av Tid-regeringen. Men kritikerna är i minoritet, vilket betyder att de lutar mot en avgångsseger för partiledningen.
Det betyder inte att det är en enkel väg för V att bli en del av en S-ledd regering. De eftergifter och kompromisser som i så fall skulle behövas riskerar att leda till både väljarförlust och internt missnöje.
Men att böja sig riskerar högre kostnader. Detta gäller särskilt för partiledare som har litat på att gå på lina.
