Första maj är ett gemensamt evenemang mellan Socialdemokraterna och LO, ett tillfälle att visa att de tillhör samma familj. Som sig bör under ett valår är det nu partiordförandens tur att hålla det viktigaste talet. Den hålls i Stockholms Nora Vantrije utanför det imponerande LO-slottet, som i år fyller 100 år som fackligt högkvarter.
Det finns beroenden i familjen och det är ingen fråga om vem du tror ska fatta besluten – LO.
Och det är LO som har resurserna. Särskilt nu när det socialdemokratiska partiets enda inkomstkälla, lotteriet, har försvunnit. Det skedde efter en skandal, mångmiljonböter, nya lagar i form av ett antipolitiskt lotteri och slutligen försäljningen av hela verksamheten till IOGT-NTO.
Varje år slussar LO in 6 miljoner kronor i partikassan och skänker till sina egna kampanjer. Sammantaget satsade LO 90 miljoner kronor intensivt på Socialdemokraternas valseger i förra valet, enligt tankesmedjan Timbros beräkningar.
Trots denna numerära fördel verkar LO oförmögen att nå sina politiska mål. Den enda fråga där det står klart att LO har lyckats stå fast inom partiet är avskaffandet av valperioderna. Det är förvånande att detta krav just nu är en av Socialdemokraternas främsta valfrågor, men de har inte kunnat utöva något inflytande på allmänheten.
Den mest uppenbara är frågan om kortare arbetstid, som LO driver hårt för. De bad Handelskammaren att förhandla om denna fråga, men förhandlingar beviljades inte. Arbetsgivarna anser att detta bör vara ett branschspecifikt förhandlingsämne. LO har dock inte uteslutit önskemål om lagstiftning i denna fråga, vilket S-ledningen motsätter sig.
S-ledaren Magdalena Andersson får ofta frågor om kortare arbetstid under första maj-firandet. Hon och andra partiföreträdare har de senaste åren plikttroget uttryckt sympatier för detta krav, men var noga med att betona att det måste vara en förhandlingsfråga mellan arbetsmarknadens parter.
Man kan tycka att oenigheten mellan LO och S om arbetstidsförkortning inte har något att göra med att det är en dyr reform som riskerar att slå upp Sveriges tillväxt, och det förstår S. Det har faktiskt lika mycket att göra med maktförhållanden inom fackföreningsrörelsen. Alla fackförbund i LO är inte överens i denna fråga, till exempel tung industri IF Metall har redan förhandlat om kortare arbetstid på egen hand och är därför inte intresserade av LO-satsningen.
Om du är gammal nog minns du kanske att tv-kameramän och reportrar strömmade till utanför SAF-huset i Blasieholmen, Stockholm, så fort löneförhandlingarna inleddes. På plats fanns LO-förhandlare som ska bestämma lönenivåer för hela arbetsmarknaden i åratal framöver. En konflikt är möjlig, som 1980 när LO inledde en storstrejk, och vi hoppas att det blir den sista för Sverige.
Det är inte längre LO (och för den delen Svenskt Näringsliv) som har befogenhet över löneförhandlingar. Allt görs i enskilda fackförbund.
Under årens lopp har makten då och då skymtats på fasaden på LO Borgen. Under loppet av 15 år förhandlades emellanåt om arbetsmarknadens övergripande regler, vilket resulterade i ett nytt större avtal (som LO blev part i) som reglerade bland annat uppsägningsregler 2022.
Den främsta utvecklingen är dock att LO får en allt mer dold roll på arbetsmarknaden. Detta gäller särskilt sedan 1997, då industristandarder implementerades. Ett mindre antal fackförbund, både på LO-sidan och tjänstemän, samarbetade med några industriarbetsgivarförbund i förhandlingsarrangemang (”Facken inom industrin”). Syftet är att exportindustrin ska bedöma hur stora löneökningar Sverige tål.
Kollektivavtal sätter ribban för förhandlingar på den övriga arbetsmarknaden. När allt kommer omkring är det exportföretagens konkurrenskraft som avgör vilka pengar som finns tillgängliga i ekonomin.
Industriavtalens betydelse för stabiliteten på arbetsmarknaden och svensk ekonomi i stort kan inte överskattas. Men LO har ingen roll i detta.
I detta vakuum försöker LO påverka politiken, men endast genom att söka inflytande genom socialdemokratin. Detta trots att mindre än hälften av LO:s medlemmar röstade på S i förra valet. Det är obegripligt att detta fortsätter. Som intresseorganisation ska LO vilja påverka alla politiska partier, särskilt Sverigedemokraterna, som var fjärde LO-medlem röstar på.
Även LO och dess medlemsförbund har en tydlig negativ trend vad gäller medlemsantal. År 2000 var arbetarna 83 % fackligt organiserade; idag är det 54%. Andelen tjänstemannayrken som är fackligt organiserade är dock oförändrad.
Om LO hade gått ut till börsen hade marknaden tvingat fram en brutal omstrukturering och förändring av strategin. I dagsläget fungerar inte LO så då det är en väl förankrad organisation.
Organisationens legitimitet är dock svag och andra samhällsaktörer behöver ha detta i åtanke när LO:er gör uttalanden.
Det socialdemokratiska partiet själv lyssnar inte riktigt på sina fackliga avdelningars åsikter.
