Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
scen
Nietzsche vs Wagner
Musikalisk monolog med text av Nietzsche
Musik av Wagner, Liszt, Bizet och Haydn
Manus: Joachim Sten
Regissör: Tobias Theorel
Scenisk design och kostymer: Rikke Juelund
Dirigent: Henrik Schäfer
Med Jonas Karlsson, Vilma Skeryd, Philip Hartmann, Dmitry Chapkin
Inramning: Volkoperan, Stockholm
”Nietzsche vs. Wagner” är Nietzsches egen titel, hämtad från ett av hans sista verk och med undertiteln ”Psykologisk dagbok”. Här, på Folkoperans scen, blir Wagner en figur, en gipsbyst. När Jonas Karlsson dök upp med en filosofs valrossmustasch bar han ouvertyren till ”Carmen”.
Friedrich Nietzsche var en ung filosofiprofessor som tillbringade tre lika uppriktiga och passionerade år med att integrera sig i familjen Wagner. Richard Wagner är en kulturell räddare såväl som en fadersgestalt, och hans fru Cosima är också hans svärförälder. Hittills har det varit en konstnärlig triangel med en rimlig blandning av musik och filosofi. Nietzsche var ingen inkompetent pianist, utan en hopplös amatörkompositör. Däremot ansåg Wagner sig vara en fullfjädrad tänkare.
Men med germanismens gryning i Bismarcks segerrika Tyskland och den växande Wagnerkulten kring Bayreuths nya operahus svalnade Nietzsches entusiasm. Isoldes ”fuktiga mörker” ersätts av Carmens ”torra värme”. Det var då han utvecklade sitt eget sätt att tänka. Nietzsche, Wagners främste fanbärare, blev hans hårdaste kritiker.
Kommer två sångare, en konsertpianist och en orkester att göra denna monolog till ett konstverk i Wagners anda? Nej, ”Nietzsche vs. Wagner” är mer en Ted Talk kryddad med Nietzsches one-liners, med Jonas Karlssons ärliga och relaterbara skildring. Här följer Volkoperan det framgångsrika konceptet med den Dmitri Sjostakovitj-centrerade monologen i ”The Cry of Tidens”, vars föreställning också är bearbetad av Joachim Sten.
Jonas Karlsson bär också en snusbrun dräktring liknande den han bar i Folcopelans Den vita hästen. Även om hon inte kommer att sjunga den här gången kommer hon att dansa vackert till Haydns stråkkvartett. En symbol för ”ren” musik, till skillnad från Bayreuths ”Trollkarl”, som har feminin performancemusik. En person som förrådde sina höga ideal och blev borgare, accepterade den kristna gudens nåd.
Jonas Karlsson kommer tillbaka med en blixt i huvudet, kräks, och tarmarna gjorda av taggtråd. ”Det som inte dödar mig gör mig starkare”, sa Nietzsche berömt – idag en standardfras i amerikansk populärkultur
Nietzsche letade väl inte efter sympati? Jonas Karlsson kommer tillbaka med en blixt i huvudet, kräks, och tarmarna gjorda av taggtråd. ”Det som inte dödar mig gör mig starkare”, sa Nietzsche berömt, och idag är det en standardfras i amerikansk populärkultur. Här blir Franz Liszts virtuositet en symbol för den bredare allmänhetens föraktfulla smak, vilket ger Folco Opera-pianisten Dmitry Chapkin möjligheten att visa sin stora talang i ”Campanella”.
Annars är det Tristans magiska ackord och Isoldes eviga melodi som kommer och går i föreställningen, och Nietzsches upphettade hjärna vackert gestaltad av Vilma Scherrieds mörka röst. Baryton Philipp Hartmann tillhandahåller avsnitt från ”Carmen” och ”Tannhäuser,” och förser orkestern med musiken till ”Siegfried Dill.” Detta är tydligen det enda verk av Wagner som Nietzsche inte förkastade. Och det tror jag att jag hade velat höra mer om.
läs mer:
Jonas Karlsson levererar sin första monolog: ”Det är viktigt att ha bekväma kläder”
Läs fler texter av Camilla Lundberg
