Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Det måste du berätta för Jonas Gardel – han vet hur man startar ett argument. Om det inte vore för hans populistiska attityd (Expressen 27/4) skulle ingen bry sig om att prata om dramatiken i kulturen just nu. Som exempel har Eric Holmström från Malmö dockteater inte haft möjlighet att på ett föredömligt sätt förklara hur Fria Samfundet stödjer ”jordtjänst med konstnärlig utveckling” i Teetersvelighe (Expressen 14/5).
Ett fåtal personer reagerade på mitt förra inlägg (DN 5/5) när jag skrev lite djärvt att teatrar är villiga att överlåta starkt berättande och traditionell dramaturgi till streamingtjänster, där den typen av estetik är mainstream. Malin Axelsson tror att vi går bort från ”walkoveren till Netflix” (Expressen 11/5), Odin Romanus menar att vi saknar ”teaterintensiteten” förknippad med ”klassiskt berättande” (DN 10/5), medan Stina Ekblad tolkar att jag inte tycker att berättandet är tillräckligt trendigt (DN 8/5).
Det jag säger är motsatsen: vi lever i en tid som är besatt av berättelser, berättelser och berättande. Traditionell dramaturgi har blivit en säker och säljbar form som används för att kritisera allt från politik till bilar till framgångsrikt familjeliv.
I modern tid går det inte att undgå det faktum att även de mest kraftfulla och övertygande berättelserna innehåller inslag av manipulation.
I vintras skrev Wall Street Journal om hur amerikanska företag desperat försöker anställa ”berättare” för att kontrollera berättelsen om sina företag (12/12). I vår tid går det inte att komma ifrån det faktum att varje kraftfull och övertygande berättelse har ett inslag av manipulation. Och det är denna kommersiella logik som Gardel använder sig av när han vill berätta för sina vänner vad en teaterföreställning är.
Så man kan säga att Oden Romanus bygger hela sin argumentation på vad unga människor ”vill”. Som konstnärlig ledare för ”Den elfte timmen” på Göteborgs stadsteater ser han en publik som är sugen på att ”skratta med mig och gråta med mig”. ”De vill ha kärlek, blod och tårar. De vill inte kissa i sin kaka”, skrev han.
Det är kul att ”Den elfte timmen” introducerade Strindberg för en ny publik, men om barn hatade ”Fröken Julie” hade det inte varit en sämre pjäs.
Jag vet inte om Romanus talar för alla sina samtida, men låt oss säga att han gör det. Människor vill känna något på teatern, svepas med av en intensiv berättelse och undvika störande illusioner som tvingar dem att tänka själva. Adjö, adjö Brecht. Är det verkligen scenkonstens uppgift att ge människor det de vill ha? Hur levererar jag känslor enligt beställning? Är en nöjd publik verkligen ett bra mått på artisteri och risktagande? Visst måste teatrar sälja biljetter, men för mig som kritiker spelar det nog ingen roll vad folk ”vill ha”, oavsett generation. Det är kul att ”Den elfte timmen” introducerade Strindberg för en ny publik, men om barn hatade ”Fröken Julie” hade det inte varit en sämre pjäs.
Romanus menar också att unga själva måste svara för vad som ”kommer efter” det postdramatiska paradigmet, men detta har inget med generationer att göra, utan är en fråga om impulser och tendenser som livnär sig på varandra på ett rent dialektiskt sätt. Från det dialoglösa ”kissa på kakan” kom Elfriede Jelineks och Kristina Ouzonidis drama, som materialiserade teatertexten och gjorde den hypernärvarande som text på scen.
I linje med detta skulle man kunna hävda att anledningen till att dramatiker som Master John sällan framförs i Sverige är för att de är ”underpresterade” vad gäller intrig, vändpunkter och klassisk dramaturgi.
När Romanus beklagar att föreställningen är ”osammanhängande” och ”otilltalande” påminns han om en litterär fejd för nästan ett decennium sedan. VD Bonnier Verlagen sa att Nobelpristagaren ”presterar dåligt på digitala tjänster” eftersom ljudboksformatet kräver en rak och tydlig historia (DN 22/3 2018). I linje med detta skulle man kunna hävda att anledningen till att en dramatiker som Master John sällan framförs i Sverige är på grund av hans ”sämre prestation” vad gäller intrig, vändpunkter och klassisk dramaturgi.
För vad händer egentligen i Fossepeser, som ”And We’ll Never Part” eller ”Drôme Homme Autamen”? lätt. Inte för många. Om du inte är intresserad av hur scenanvisningar och dialog skapar en sorts nollpunkt av motsättning där gudomliga och utopiska impulser uppstår och växer fram.
Scenkonst är till sin natur helt enkelt instabil, tvetydig, krävande och, som Leif Zern sa i år, mer som poesins ”blixtsprång” än prosan (DN 2/4 2025). Att vara skeptisk till att ”kraftfulla berättelser” ska dominera teatern är inte detsamma som att förneka skriftlig dramatik, snarare tvärtom.
läs mer:
Christina Lindquist: Förlåt Jonas Gardel, vilket år är det?
Leif Zern: Är vi i ett undantagstillstånd eller befinner vi oss i världens ände?
Stina Ekblad: Om du säger att Jonas Gardel är föråldrad, vad är jag då?
Odin Romanus: Vi vill ha kärlek, blod och tårar – inget kiss i kakan.
Hampus Hallberg: Den som går på teater vet precis vad Jonas Gardel menar.
Fördjupa din kultur med vårt nyhetsbrev
• Intro – Håll dig uppdaterad med det senaste inom musikens värld.
• On Stage – Spåra teater, dans och stand-up.
• DN Kultur – Best of Kulturredaktionen.
Anmäl dig här för att få dina favoriter från DN:s olika nyhetsbrev.
