Omröstningen den 29 april om övergångsbestämmelserna i medborgarskapslagen stängde effektivt ner onlinesystemet och utlöste en viktig debatt om parlamentarisk praxis och folkomröstningens fria mandat.
Vi i Sverigedemokraterna har anledning att självkritiskt reflektera över hur denna situation hanterades och vilket ansvar vi nu har att bidra till att återupprätta förtroendet mellan partier och riksdagsledamöter.
Riksdagen är en tillfällig genomgångsplats för våra ledamöter, ingen av oss kommer att sitta här för alltid. Det är därför vi aldrig får offra principer, sanning och yttrandefrihet för kortsiktiga vinster i kongressen.
När jag lämnade Capitolium efter omröstningen den 29 april trodde jag att de mest omdiskuterade frågorna skulle vara administrationens förslag till nya vapenregler och den starka reaktionen kring AR-15-frågan. Först sent på kvällen började jag förstå vad som hänt hemma hos Molndal.
Efter att ha läst debatten, diskussionen och situationen förblir min åsikt densamma som den var den kvällen. Jag anser fortfarande att jag gjorde rätt i att rösta för utskottets förslag och avvisa oppositionens förslag om övergångsbestämmelser. Men även om ett kvittningsavtal hade ingåtts var metoden att säkerställa majoritet genom att låta två officiellt erkända medlemmar av vårt parti delta i omröstningen fel.
Det är trots allt vad systemet är till för.
Detta system skulle tillåta parlamentsledamöter att bli tillfälligt sjuka, ta hand om sjuka barn eller släktingar, delta i internationella uppdrag eller arbeta i sina valkretsar utan att ändra maktbalansen inom KMT.
Förlikningssystemet bygger inte på lag, utan på ömsesidigt förtroende mellan riksdagens partier. Syftet är enkelt. Omröstningsresultatet bör vara detsamma som om alla 349 ledamöter vore närvarande i kammaren. Systemet tillåter parlamentsledamöter att tillfälligt insjukna, ta hand om sjuka barn eller släktingar, delta i internationella uppdrag eller arbeta i sina valkretsar utan att förändra maktbalansen inom KMT.
I grunden bygger detta system på respekt för medlemskapets uppdrag och demokratins spelregler.
Om alla 349 ledamöter hade varit närvarande den 29 april hade oppositionens argument fått styrka med en röst. Det är därför svårt att komma till någon annan slutsats än att utjämningssystemet manipulerats för att nå ett annat resultat än den faktiska majoriteten av folkomröstningen angav just denna dag.
Det måste vara officiellt tillåtet och inte strida mot föreskrifter. Allt som är tillåtet är dock inte korrekt.
Men det som oroar mig mest är något större än själva bosättningskrisen. Det är med andra ord en syn på riksdagsledamöternas fria och personliga mandat.
I Sverige äger varje medlem av nationalförsamlingen personligen sitt mandat. Detta är en princip med mycket djupa historiska rötter. Redan i regeringsformen 1809 ville man skydda förtroendevalda från att bli avsatta av kunglig makt. Principen upprätthölls när ett tvåkammarparlament infördes 1866. Och när dagens regeringsform antogs 1974 valdes det medvetet för att slå fast att dess medlemmar ytterst representerade folket, snarare än partiledare eller kadrer.
Därför kan riksdagsledamöter inte avsättas av partiet. Därför kan medlemmar rösta enligt deras övertygelse. Därför kan en lagstiftare endast avsättas från ämbetet genom ett domstolsbeslut vid ett allvarligt brott.
Detta är inte en konstitutionell fråga. Detta är en av den svenska parlamentarismens viktigaste skyddsmekanismer.
Jag kan inte applådera Ellen Giunti (en man) för att hon en dag röstade emot partilinjen i frågan om könsidentitetslag och sedan nästa dag anklagade en annan riksdagsledamot för att ha blivit mutad bara för att de röstade annorlunda.
Det är förvånande för mig att så många högerintellektuella röster inte förstår att vi genom att urvattna denna princip riskerar att urvattna parlamentarismen som helhet, och samtidigt urvattna de återstående åtaganden som fortfarande finns bland ett litet antal kunniga och kompetenta och ansvarstagande politiker.
När Ellen Giunti (en man) röstar emot sitt partis linje i frågan om könsidentitetslag en dag, och nästa dag anklagar en annan riksdagsledamot för att ha blivit mutad bara för att de röstar annorlunda, kan vi inte berömma henne. Om nationalförsamlingens ledamöter inte längre har personliga och oberoende befogenheter finns det inget verkligt behov av de 349 ledamöterna i kammaren. På så sätt räcker det med åtta stolar för att partigruppsledaren ska trycka på resterande knappar.
Men levande demokrati fungerar inte så.
Fester är viktiga. Ofta krävs partidisciplin. Men kongressen får inte urarta till ett system där medlemmar förväntas rösta emot sitt samvete av rädsla för interna återverkningar. Jag vet att en del medlemmar i både det liberala partiet och det kristdemokratiska partiet faktiskt stödde övergångsbestämmelserna, men ändå röstade emot sin egen övertygelse. Enligt min mening är detta inte ett tecken på stark parlamentarism, utan på försvagande parlamentarism.
Just därför är det också viktigt att medlemmarna accepterar konsekvenserna av att kunna rösta fritt, även om det är emot deras sida.
Jag vill också vara tydlig med att detta inte är början på demokratins kollaps. Alla partier i den svenska riksdagen har genom åren uppträtt tveksamt i riksdagsfrågor. Länge hölls Sverigedemokraterna utanför motsystemet av andra politiska partier. Decemberöverenskommelsen var också ett högst problematiskt försök att göra det parti som valdes av folkomröstningen politiskt irrelevant inom Nationalpartiet.
Men två fel gör aldrig ett rätt.
Den aktuella omröstningen är giltig eftersom inga formella regelbrott begicks, men det finns fortfarande möjlighet att omröstningen kan göras om med hela folkomröstningen närvarande.
Det finns fortfarande en möjlighet att reparera skadan. Den nuvarande omröstningen är giltig då inga formella regler bröts, men det finns fortfarande möjlighet att folkomröstningen kan göras om med hela folkomröstningen närvarande. Förtroendet mellan partier och medlemmar undergrävs. Det måste återställas genom ansvar och ödmjukhet från alla parters sida.
Det finns fortfarande många viktiga reformer som väntar oss på Tidos sida. Det skulle då vara oansvarigt att äventyra hela folkomröstningsprocessen för bara en röst.
Oppositionspartier kräver en ursäkt från Sverigedemokraterna. Jag skriver inte detta på uppdrag av partiet, jag talar bara för mig själv. Men som riksdagsledamot för Sverigedemokraterna vill jag ändå be talman Andreas Norlen, oppositionen, våra samarbetspartier och svenska folket om ursäkt för min del av ansvaret i nuläget.
Kritik som framförs av tro och omsorg om demokrati är inte oprigtig. Tvärtom kan det bli en plikt.
Förtroendet för Nationalpartiets sätt att fungera är viktigare än kortsiktiga parlamentariska segrar. Om mina partikamrater tycker att den här domen är hård vill jag också säga detta. Kritik som framförs av tro och omsorg om demokrati är inte oprigtig. Tvärtom, ibland är det en skyldighet gentemot partiet, demokratin och nationen.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Katja Nyberg (fd SD): ”Det är inte SD:s uppgift att berätta hur vi ska rösta i en folkomröstning.”
Presstalesperson Mats Svegfors: ”Därför kan jag inte rösta på moderater längre”
