Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
konsert
stockholm vrolljazz
Lisen Rylander Löve, Chicagojazzen, Sven Wunder, Yttling Jazz, Goran Kajfes Tropiques med flera.
Scen: Slakthuskyrkan/hus 7
Goran Kaifes kommer att ägna en konsert åt den nyligen avlidne banbrytande bandledaren och slagverkaren Bengt Berger. Det är logiskt och trevligt. Utan Bechet och hans kamrater från den generationen skulle svensk jazz inte vara vad den är idag. Det var i början av 70-talet som de började resa till olika delar av världen på jakt efter ny musik, ta hem den och samarbeta med invandrade musiker. De uppfann nästan etno-jazz och världsmusik utan att ens inse det. Kaifes i synnerhet lånar många element från den eran och gör det rättvisa genom att lägga till sina egna element från Miles Davis, elektronisk musik, Balkan och till och med avlägsna regioner. Han framför en magisk uppsättning med sitt band.
Men ”Roaring Jazz” är det nog inte. Kanske är det geniet bakom namnet på denna endagsfestival. För det finns inget som heter sprängjazz, så du kan spela lite vad som helst, förutom kanske väldigt normal jazz. Tittarna kommer förmodligen att bli ganska besvikna.
Men det kanske största namnet på endagsfestivalen ligger närmast det traditionella idealet. Producenten och hitmakaren Björn Ittling spelar storbandsmaestro bakom pianot och framför solon för många av de musiker som anställts för att de är bäst i landet. Mina influenser var inte hippa, de var förmodligen Ellington och Basie, inte Sun Ra eller Peter Brötzmann. Ändå ska det bli kul eftersom energin är fånig och outtröttlig, och Yttling kan definitivt det med melodin. Det är hjärtskärande, fascinerande och vridet.
Detta är andra året av denna festival, och det första året var redan en stor succé. Så häftigt att arrangörerna nog får odla det nästa gång. Publiken finns helt klart där och jag kan tänka mig minst 20 fler svenska artister som skulle passa den.
Den enda kvinnliga artisten på scen i år, till min förlägenhet, är Riesen Rylander Löw. Hon skapar svårfångad, stämningsfull freejazz, där saxofonspelet växlar mellan lyriska smekningar och våldsamt ja och tjut. Hon kör också instrument genom en serie lådor och lådor och skapar ljud som hon aldrig trodde fanns. Hon får sällskap av Donovan Van Marten, som spelar synth och bas, och trummisen Martin Orman, vars drum’n’bass-drift är både alarmerande och dämpad. Bästa bokning för festivaler.
Bandet Chicago Jazz var dock också en mäktig upplevelse. Det är som en liten by där vem som helst kan bo där. Människor är i alla åldrar, människor ser olika ut och det slutar med att de går med i samhället med det bagage de än tar med sig. Detta Skellefteåbaserade byråd, med Erik Karlsson i spetsen, låter som något du av misstag kan ha hört på New Yorks CBGB på 80-talet. Med en blandning av artrock, prog, kraut och jazz är galenskapen alltid runt omkring oss, och det är lite oklart vad vi vill uttrycka. Titeln ger inga ledtrådar. Låttitlarna är ”Don’t Buy Too Much Sandwich Cake” och ”Someone Freezes to Death in the Pocket of the Toilet Outside Owner Set”. Titeln ”Ensam för 80 000 invånare” ger dock intrycket att detta fortfarande kan vara ett politiskt projekt för att motverka Skellefteås tillväxtbesatthet. Och musiken låter verkligen oppositionell. Två trummisar, arga gitarrer, en atonal saxofon exploderar, syntar brusar och låtar bygger kring riff och rytmer. Ibland är det tråkigt som en myr, och ibland är det lika enkelt som en downhillcykel. Det är roligare än något annat.
Det verkade Bengt Berger alltid ha också. Han drevs av en nyfikenhet som jag trodde var förlorad, men lever helt klart vidare med bandet och publiken som samlades på Stockholm Vroll Jazz.
