I ett halvt sekel har svensk bostadspolitik präglats av nästan fullständig intellektuell kapitulation, där ingen verkar försöka bryta återvändsgränden. I 50 år har politiker från höger till vänster sett en kris fördjupas och utvecklas till en bestående orättvisa som systematiskt drabbar unga. Medan Socialdemokraterna försvarar föråldrade system som skyddar de som redan bor där och regeringen passivt tittar på när bostadsmarknaden stannar, står nästan en miljon människor bara i Stockholm i kö för dörrar som aldrig kommer att öppnas. Som 29-åring som står i kö till ett hus i Stockholm inser jag att 40-årskrisen troligen börjar innan ett direktkontrakt blir meningsfullt.
Det nuvarande systemet fungerar som en omvänd Robinhood-princip, där unga och de med mindre resurser subventionerar de som redan är etablerade. De som skrev på 70-talets glamorösa urbana skyddsrum betalar en bråkdel av sitt marknadsvärde, medan vi unga hänvisas till andrahandshyror med hög ränta eller nya hyror som äter upp all vår disponibla inkomst. Här är mittenpartiets nuvarande förslag om marknadshyror enbart för nybyggen ett totalt misslyckande. Genom att bara släppa hyra på bostäder som ännu inte är byggda kommer min generation att tvingas betala fullt ut så att mina föräldrars generation kan behålla en livstidsrabatt på befintligt eget kapital.
Men kritik måste riktas mot hela det politiska systemet, som har vägrat att inse sanningen i decennier. Socialdemokrater hävdar att de skyddar de svaga, men i verkligheten skapar de ett monster vars väntetider överväger behoven. Samtidigt saknar den nuvarande regeringen modet att röra vid de underliggande strukturerna som håller människor bundna till bostäder många gånger större än de behöver. De pratar gärna om utbud, men struntar i frågan om prissättning. Att låta bruksvärdesystemet fortsätta innebär att acceptera att bostadskrisen fortsätter att orsaka bostadsbrist och därmed förlusten av framtida lärande, arbete och religiösa möjligheter för unga.
Att lösa detta kräver ärliga framsteg som kombinerar marknadshyra över eget kapital med socialt ansvarsfull fasning. Det handlar inte om att chockerande höja hyrorna över en natt, det handlar om att skapa långsiktiga planer där prissignaler fungerar och migrationskedjor bryts.
Stödet bör gå till fattiga studenter, ensamstående föräldrar eller låginkomsttagare genom riktade och förstärkta bostadsbidrag, snarare än genom generella subventioner till dem som råkade ha turen att vara unga för 40 år sedan. Sådana grundläggande reformer skulle kräva ett slut på att använda bostadsfrågor som en permanent kampanjbatt, och istället inrättandet av blocköverskridande bostadsgrupper, som framgångsrika pensionsgrupper, för att säkerställa lika villkor som varar i årtionden.
Hyresregleringar har funnits i Sverige sedan 1942 som en så kallad krishanteringsåtgärd och varje år sedan dess har politikerna förklarat att det nu är fel tidpunkt att agera. Men det har aldrig funnits en bättre tid att utplåna 80 år av misslyckanden. Det är bra att Centerpartiet är det enda partiet som vågar viska lösningar på Sveriges bostadspolitiska misslyckanden. Men detta är också en tragisk underdrift med tanke på att andra partier fortsätter att hålla andan och låter bostadsbristen förvärras. Det är dags att prioritera rörlighet och rättvisa framför bekvämlighet och se till att framtida generationer inte möter samma förtvivlan som jag, och med mig, alltför många unga människor har mött under de senaste decennierna.
Eric Johnson, bostadspolitisk talesperson, centerstudent
