Detta är en bluff. Författarna ansvarar för de åsikter som uttrycks i texten.
Vad är pinsamt? Känner du fortfarande den skammen 30 år senare?
Den här frågan kommer upp någonstans i det första avsnittet av Jens von Reis dokumentär ”ZTV. The Great Television Experiment.” Det fortsätter mata medan de som en gång var Sveriges coolaste programledare vältra sig i nostalgi kring ungdomskanalen.
Tycker Peter Thiepen att det är lite pinsamt att se honom spåra folk med tarotporr? Rödnade Alice Barr över hennes deltagande? Är Henrik Siffert lite förbryllad över att höra att han kom från MTV och stoppade sina anställda i sin Chevrolet Caprice för att få dem sparkade? Är det därför han inte är med i dokumentären (ännu)?
Den var vansinnigt sassy, frispråkig, utåtriktad, pojkaktig, en av pojkarna, och kunde hantera vad som helst.
Det här var en helt ogenerad generation, åtminstone vad jag minns från 90-talet var att det var viktigt att vara en av de där fräcka, raka, fåniga, pojkiga, skickliga pojkar.
Jag säger inte att det är att föredra att existera i en orolig avbrytarkultur. Allt jag säger är att det kan vara svårt att sätta sig in i en skamlös attityd.
Det spelade ingen roll om det innebar att bli aktuell i Sveriges snabbast växande kvällstidning, träffa Spice Girls eller Martin Darling, eller hänga på inomhuspubar. Kentbon Jocke Berg lade på ändå. Jag har aldrig varit på ZTV.
Jag minns inte att ett enda band spelade på Lollipop Festival 1996. Allt jag minns är killen vid lägerbordet på Lidas uteområde. Han och hans vänner såg mig i folkmassan och sa att de trodde att jag var reporter på nyhetsbyrån FLT, eller Ferenade Landsortydningal. Så det är det mest ödmjuka i havet av konserter.
Jag vet att den här killen fick kritik för sin dumhet när han låtsades vara en internationell kille, och jag skulle flytta till London om en månad, eller hur? Men minnet av den kommentaren slog mig så hårt där i tv-soffan att jag först vägrade skriva den här meningen. För det kan vara att säga sanningen om skam, komplex och livets lögner.
Jag har länge föreställt mig att min styrka som reporter var friheten att flytta från kaffebarer i Medelpad till cocktailpartyn på Manhattan. Det är tvärtom och jag kommer aldrig att passa in.
läs mer:
Karenas senaste spratt: Den här dagen är jag inte Karen.
Karena Classic: Graffiti blir svårare och svårare att tyda (2024)
