Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Teaterdebatten börjar igen. Efter att Jonas Gardel i Expressen (26 april) frågat varför vi så sällan ser nya pjäser skrivna av dramatikern idag, svarade DN-kritikern Christina Lindquist, i vad som läser som en högskoleuppsats för en osynlig lärare, att ”hans strävanden efter kraftfulla berättelser och klassisk dramaturgi är hopplöst förlegad”. Men medan Lindquist placerar Gardel i juraperioden tycks hon själv ha flyttat in i kritaperioden. Jag menar, tycker du inte att kritiken mot klassisk dramaturgi är väldigt förlegad?
Lindquists fråga: ”Vad kommer att hända efter den postdramatiska eran?” måste besvaras av den yngre generationen själva.
Tidtabell i handen, jag och mina kollegor satte på oss headset och stod på kvällsföreställningen ”Elfte Timmen” på Göteborgs stadsteater. Vi underhåller våra 350 generation Z samtida med all scenkonst. Öl spills ut, handlingen dränks och ljuden är en enda röra. Då är det dags för vår stående akt ”Drunk Strindberg” att framföra en scen ur ”Fröken Julie”. Sedan händer något. Publiken tystnar. När hon inser att Jean uppmuntrar Julie att ta sitt liv, faller en plötslig skur av bibliska förmaningar över henne. ”Snälla sluta!” ”Han är så giftig!” ”Bli av med din pojkvän!” Jag försökte kontakta mina arbetskamrater, men allt jag kunde höra var en 21-årig tjej som skrek: ”Fy fan, Gene!” Så jag tittade ut på publiken och då insåg jag. Det här är något vi ofta glömmer på den stora scenen: engagemang.
Denna stil är vad jag och mina unga teaterskapande vänner kallar ”uppfunnen teater”. Det har stört oss sedan åtminstone det ”coola” 00-talet
Även om Gardel kastar lite ljus, är det han beskriver inte ett nytt fenomen. Och det lockar inte oss unga. Denna stil är vad jag och mina unga teaterskapande vänner kallar ”uppfunnen teater”. Det har tjatat på oss åtminstone sedan det ”coola” 00-talet, då Malmö-skådespelaren kissade på en tårta. Vad teaterkritikern Sarah Berg strävade efter när hon startade förra årets teaterdebatt (Sydsvenskan 31 maj 2025).
Det dröjde inte länge förrän varje medelålders kulturpersonlighet, från DN till Facebook, skapade sina egna diskussionsartiklar, syndabockar för nedgången i kulturstöd, kritiker, homogenitet med mera. De hyste aldrig tanken att det kan ha varit de som släckte teaterns glöd.
Så vad är låtsaslek? Ja, det är en typ av scenkonst där spännande uppfinningar och koncept går före historien som behöver berättas. Det finns alla möjliga ”coola” idéer, som att Tove Ditlefsen fotograferar fattigpensionärer på läktaren, och rapp av Triple Juliet och Hamlet.
Make-believe föds ur en sorts relationshysteri som gör föreställningen osammanhängande och föga tilltalande. Som publik har du ingen aning om vad som står på spel för karaktärerna. Resultatet är alltför ofta ett snålt lugn av en regissörs komplexa idéer som okritiskt förmedlas av lekmannen som ”Det var nog bra, jag var den enda som inte fattade det.”
”När en viss estetik eller arbetsmetod råder för länge behöver den töjas, brytas och omförhandlas”, skrev gruppen som skapat Dramatens Fäbojäntan i sitt svar till Gardel (GP 6/5) när de förklarade sina tvärkonstnärliga arbetssätt. De framför mina poänger hårt, men glömmer att de själva nu tillhör institutionen. Som scenskoleelev kantas din utbildning av en designkurs, som är hur ensembler designar framträdanden under repetitioner, och en dragworkshop. Det är inget fel i det och visst behöver all slags scenkonst finnas, men de medelålders fiskar som tidigare simmade mot strömmen behöver se sig omkring. Tidvattnet förändras snabbt.
När man ser unga frilansgrupper som Rostvit och Hjärter fem skapa inte bara nytt skrivande utan också uppfinningar, så ser man inget påhitt. Jag ser föreställningar som vågar röra publikens hjärtan. Du kommer att se ett förhållningssätt till livet, relationer och vad det innebär att vara människa. Det är modigt. varför? För framgång är svårt.
Christina Lindquist kritiserade föreställningen av ”Natt är mor till dagar” på Malmö kommunteater, som jag själv gick på, och kallade den för traditionell. Visst kan man tycka det, men hon skriver nu att klassiskt berättande hör hemma på streamingtjänster, och hon saknar teaterns styrka. I en värld fylld av allt från krig till skärmförlamning, är en ny generation sugen på teater som kan omorientera och engagera oss. Det spelar ingen roll om det är ett nytt verk eller en klassiker, om det är ett nytt verk eller ett drama, det handlar om att kunna skratta och gråta tillsammans.
Jag ser 350 unga människor skrika och rusa ut ur sina hem i en frenesi för att smaka på livets saft.
När du tittar ut över publiken ”Eleventh Hour” ser du inte en hord av Tiktok-zombies med begränsad uppmärksamhet. Jag ser 350 unga människor som skriker och springer ut ur sina hem i vansinnighet, hungriga och törstiga efter att smaka på livets saft. De vill ha kyssar, intriger och död. De vill ha stjärnhimlar, dödskallar och bollar i sina slott. De vill ha kärlek, blod och tårar. Kissa inte i kakan.
läs mer:
Christina Lindquist: Förlåt Jonas Gardel, vilket år är det?
Leif Zern: Är vi i ett undantagstillstånd eller befinner vi oss i världens ände?
Stina Ekblad: Om du säger att Jonas Gardel är föråldrad, vad är jag då?
