För länge sedan, i ett hus långt borta, sprang jag på min granne när jag hade sex. De stod tätt ihoplindade i tvättstugan och gnuggade statiskt mot varandra. Vi kysstes med ljudet av vatten som rann nerför brunnsgolvet. Tvättvagnen backades in i ett hörn med ett böjt hjul. Som om han också ville titta bort.
Det går inte att utesluta att de ville bli upptäckta. Jag var åtminstone tvungen att axla min skam och sakta backa, med handen fortfarande på dörrhandtaget. Det var mycket som hände i mitt huvud. En stilla beundran kittlade under rodnaden. Den som kan sortera påslakan och samla på sig kåthet samtidigt har besegrat något väsentligt för tillvaron. Dessutom exponerar miljöer som stengrå betongvalv, industrifläktar och lysrör det förstärkande tyget från spruckna plaströr. Det är lite som spänningen i att navigera i den underjordiska passagen till Alcatraz i filmen The Rock.
Bilden av ett pars sammanflätade kroppar som bär WCT har etsat sig fast i min näthinna i flera år. Men nu, som SVT rapporterat, är tvättarnas dagar räknade och jag minns dem med särskild sorg.
De senaste decennierna har tvättstugor tagits bort från nya bostadsrätter. Byggföretagen har förstås sina skäl också. En tvättstuga är i princip bara ett rum som inte direkt genererar intäkter. Den finns där, tar plats och kräver underhåll.
Att träffa sina grannar oanmälda är en av de mest sofistikerade sociala situationer jag känner till
På samma yta kan man även klämma ihop en svängd enhet med en bäddsoffa och kalla det en ”smart planlösning”. Och allt fler svenskar privatiserar sina luddfilter. I denna tidsålder av bekvämlighet vill alla ha sin egen tvättmaskin och torktumlare hemma istället för att dela den med andra. På så sätt rivs människors hem skickligt och administrativt, med fokus på individer.
Men vissa kanske undrar, vilka blir vi då?
Min gissning är att de allt mer effektivt undviker varandra. Tvättstugan var en av de få platser vi faktiskt aldrig rymde ifrån, en plats där vi tvingades samexistera, kompromissa, ta gemensamt ansvar, lösa konflikter och sortera ut oss i tur och ordning, bit för bit.
Jag är en av de där blyga svenskar som står med örat tryckt mot tavlan på min lägenhetsdörr. Jag vågar bara öppna trapphuset när det är tyst ute. När allt kommer omkring är det fortfarande en av de mer sofistikerade sociala situationerna jag känner till att stöta på din granne oanmäld.
Sociologins kanske största chock, Georg Simmels essä från 1903 ”The Metropolis and the Life of the Mind” beskriver hur våra sinnen påverkas av att leva nära varandra. Att vara snabba och ofta lättpåverkade betyder att vi är okänsliga, inte värderar snabba interaktioner, inte värderar interaktioner som mer än tillfälliga och ytliga och inte lär känna någon på djupet. Det är ett ensamt liv, men fritt i den meningen att vi inte blir övervakade eller tvingade att anpassa oss, med tanke på bristen på transparens i våra liv jämfört med vet-det-alla länder.
Förutom tvättstugan. Det anonyma stadslivets abnormitet. Särskilt spända är de överlappande ögonblicken där tiden glider in i varandra. När någon är i torkrummet samtidigt som du börjar tvätta, du öppnar dörren och kliver in i fukten, och den andres lakan hänger tungt på linan och droppar ner på det redan våta golvet. Inuti stod någon lite för nära, hans ögon glödde som ett blixtljus och sa: ”Det är nästan över!”
Det är ”nästan” livsfarligt. Två liv skär varandra på en plats av våldsam spänning mellan individen och kollektivet. Det finns inget ställe som svenskar går för roligare än tvättstugan.
Jag gör ett etnografiskt slumpmässigt urval bland mina vänner. Du kommer inte bli besviken. Här framförs intensiv kammarmusik. Matilda sa att hon kom ner cirka 15 minuter för sent och hittade blöta kläder utspridda på golvet, och tillade: ”Det såg ut som om en liten person hade blivit trampad i en pöl.” Det finns en man i Linneas hus som upprepade gånger påpekar att tvätten luktar konstigt. Sebastian träffar en granne som frenetiskt stoppar in blodfläckade kläder i tvättmaskinen.
På en sida som heter Family Jelib, ett troget lod i samhällets djupa mörka avlagringar, läste jag berättelser om människor som fått hembesök. När hon öppnade dörren stod hennes granne där med en sopskyffel i näven och sa: ”Jag lämnade min sopskyffel här när jag städade tvättstugan!”
Akademiskt flytande talare brukar referera till detta som allmänningens dilemma, ”allmänningens tragedi”. Hur individer överanvänder gemensamma resurser, vilket leder till slöseri med allas resurser. Det handlar om vardagliga hedonismer som att boka ett dubbelpass, lämna tjocka fluffiga filtar i torktumlaren och att inte skura tvättmedelslådan.
(Eller, som jag upplevde, tvättstugor används som erotisk infrastruktur.)
Sebastian träffade sin granne som frenetiskt tryckte in blodiga kläder i tvättmaskinen.
Runt millennieskiftet började dessa territoriella invasioner arkiveras. David Batra gjorde det mest framgångsrikt. Det är oklart exakt hur många exemplar av ”He Who Won’t Pick the Fluff Dies” som sålts (eftersom Batra vägrar svara på mina frågor om det), men det räcker för att göra Den Arga Lappen till en upplevelserik del av svenskens självbild. När Nordiska museet 2009 höll en utställning om tvätten ägnades en hel vägg åt denna folkgenres vardagsbudskap.
För mig, som har ett ”passivt-aggressivt” anknytningsmönster, är arga lappar den ultimata formen av kommunikation. Några av mina bästa texter har toner av ilska. Jag står i köket sent på kvällen och fortsätter skriva, min frustration värmer fortfarande i kroppen.
”Kom ihåg…” är en av mina favoritintroduktionsmeningar, snabbt följt av ”Jag hoppas att ni alla njuter…” Samtidigt som den är pedagogisk, förlorar den inte sin stridbarhet och överför information från gränsen mellan social information och underhållningsvåld.
Jag övervägde bara en gång att offentligt ifrågasätta någons mentala hälsa när tvättstuganyckeln inte returnerades i tid.
Och vi upplever det obehaget. När någon kliver in väntar det mest intima.
Om du någonsin har undrat vad Jean-Paul Sartre menade med att vi blir vad vi blir genom andras blickar, och varför det inte är roligt, gör Tvättstugan det alldeles tydligt.
Det är som att du står där med dörren öppen, händerna fulla av underkläder och slitna lakan, och sedan öppnas dörren. Jag gjorde inget fel. Jag bara tvättar! Men någon tittar på mig. Utvärdera mig. Speciellt min tvätt, min egen tvätt som var gömd och nu exponerad och upplyst av ett skoningslöst 90 watts ljus.
Fläckar på T-shirts och lakan blir Rorschach-blobbar, öppna för tolkning. Du har tagit av dig dina kläder existentiellt och bokstavligen, och det finns inget sätt att ta på dig dem igen.
Som sagt, jag kommer definitivt att sakna den gemensamma tvättstugan. Det första ordet är mycket betonat, så det är kursivt: vanligt.
Matematiskt begåvade personer räknar med att vi pratar 28 procent mindre med varandra än vi gjorde för 10 år sedan. Jag vet inte hur jag ska mäta det, men resultaten verkar rimliga. Vi blir mer och mer ensamma och lata, så vi behöver dessa små friktionszoner och vi behöver exponering för grupper. Ordensvän har nog få vänner i allmänhet och är en ganska outhärdlig person i alla andra situationer, men i tvättstugan blir han demokratins frontlinje. Personen som sammanför allt.
Som skrevs i Expressenbilagan Leva & Bo i oktober 2001, ”Svensk byråkrati (och demokrati) bygger på en stabil grund av tvättregler, som svenskar lär sig att lyda.”
Så vi har dem! Det är ett svårfångat svenskt värde som ofta nämns men sällan skrivs ner. På så sätt är tvätten grunden för Sverige, en civiliserad nation. I sin bok Svenska hem (2002) föreslog Per Svensson till och med att om införandet av villkor för svenskt medborgarskap skulle tvingas fram borde det innehålla ett godkänt tvättprov.
Som en fullfjädrad lantpojke var första gången jag kände mig riktigt introducerad i samhället i tvättstugan. Jag hade mitt första jobb, min första lägenhet, och höll på att lära mig dechiffrera hieroglyferna på tvättbrädan. Jag kände mig så högtidlig att jag stannade i tvättstugan under de kommande fyra timmarna av passet och klämde ett halvt exemplar av Stephen Kings Despair och en hel Polly-väska.
Jag satt där och såg insidan av den välvda luckan rulla ner som en långsam TV, lyssnade på vattnet som gurglade upp i rören, och allt var lugnt. På denna märkligt föråldrade plats lägger sig den stillheten fortfarande över mig. Det är också stadens centrum, där makten samlas. Speciellt nu, med barndomens ständiga lågintensiva panik, fungerar tvätttiden som en meditativ minisemester. Ingen skriker på mig eller kräver något av mig, allt är klart och jag behöver inte använda hjärnan för stora stunder.
Att tömma den packade IKEA Kassen varje vecka är ett tecken på solidaritet.
Men det är inte den enda anledningen till att jag håller fast vid det. Jag har bott i ett 20-tal lägenheter och har konsekvent vägrat köpa min egen tvättmaskin. Jag är väldigt nöjd. Att jag använder en nervös Ikea Kassen varje vecka, spyr ut svordomar och handtaget gräver i mina leder är ett tecken på solidaritet. Tack, Christopher!
Ju klibbigare tvättstugan är, desto mer läglig är den. Det är hållbart, och bara i den rent mätbara meningen att dela resurser i ett allt mer försämrat samhälle. Sveriges ”Overshoot Day” var redan den 4 april i år. Därefter lever vi på organisk kredit med väldigt ogenomskinliga räntor.
Att 50 boende i ett hem för närvarande tvättar sina kläder varje dag i sin egen tvättmaskin, snarare än att dela en stor tvättmaskin var sjunde dag, är energikrävande och vattenkrävande. Detta visar att vår talang för hushållsarbete är ganska svag.
Självklart ska jag dela med mig av en massa saker idag också. Genom appen hyr vi varandras lägenheter, lånar varandras kläder och samåkar. Men det är en annan sorts delning än den gamla gemensamma ägarvisionen om människors hem, som folkbibliotek och tvättstugor och den sortens lågmälda kamratskap. Skillnaden mellan det och den moderna delningsekonomin är redan uttryckt i ord. Idag är det baserat på ett genuint intresse för vinst, ofta vittandade tekniska tycoons som bor i norra Kalifornien.
Kanske är tvättomatnormen inbakad i en större bild av svenskar som lydiga, fyrkantiga varelser och tvättomater framställs som vidriga saker som omedelbart måste bekämpas och elimineras.
För cirka 20 år sedan, samtidigt som centrister blev Nya Moderaterna och entreprenörer tog över Sveriges mest beundrade livsstil, sändes en tv-reklam för det erotiska företaget Martinshop. I den här filmen sitter en kvinna ovanpå en dehydrator i en tvättstuga och vibrationerna för henne till orgasmens klimax. Utanför står en grupp kvinnor i rad och knackar dörr. Säljbudskapet är tydligt. Köp en dildo och skjut hemma istället. Desire måste komma in i ensamheten i det kaklade badrummet.
Sedan tänker jag igen på min granne i källaren. De har säkert redan en tvättmaskin, förmodligen en med tyst program. De undviker uppmärksamhet. Men de representerade något viktigt. Den representerade det vilda och förbjudna, ja, men främst det oväntade i vardagen. Inte bara tvätten försvann från oss, utan hela liv där konstiga och anarkistiska saker var möjliga kunde plötsligt stötas på mitt i allt som var noga reglerat och planerat. Det är tråkigt.
Ta en paus i tvättstugan som är påslagen.
Läs fler texter av Christopher Ahlström.
