Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
konsert
Toussaint Chiza
Scen: Hus 7, Stockholm
På releasekonserten på Hus 7 heter artisten på scenen Toussaint Chiza istället för ”Tusse”. Han släpper just nu sitt debutalbum ”It Takes a Village to love a child” under sitt riktiga namn.
Kongo, Uganda, Nora och Terveli är några av de ”byar” som har format den 24-årige konstnären, och i varje nytt sammanhang har han anpassat sig, till och med antagit smeknamnet ”Tusse”. Men det är över nu. Toussaint Chiza gick från att vara en ung, flexibel artist på stora skivbolaget Universal till att göra musik på sitt eget sätt på ett svenskt indiebolag. Det var kompositören Ilya Gumainer (The Thin Blue Line) som uppmuntrade honom att berätta sin egen historia. Den personliga debuten spelades in framför allt i Gmeiners studio på Södermalm, men även i Sydafrika med gospelkör.
Jämfört med 2022 års allmänna pop-EP ”Happiness before love” är skillnaden i ljud märkbar. På den nya skivan hittar Toussaint Chiza ett hem i ett nät av gospel, blues, soul och pop, där Leon Bridges och Black Puma känns som naturliga referenser. Framför allt är det här albumet byggt på Toussaints gripande låtskrivande. Till exempel är ”Run” en låt som skildrar ögonblicket när beväpnade soldater rusade in i en by från mitt femåriga jags perspektiv. ”Mamma sa, mamma sa/Hon sa åt mig att springa iväg/Och aldrig komma hem igen.” Eller den tydliga linjen rakt upp och ner ”Jag borde bränna mig”, ”Förlåt, mamma, jag kysste en man.”
Vänner, familj, insiders inom musikbranschen och regelbundna konsertbesökare kom för att fira den tidigare Melodifestivalvinnarens skivsläpp. Innan konserten kommer scener från en kommande dokumentär om Toussaint Chizas resa till sin hemstad Kinshasa, Kongo och hans glädjefulla återförening med sin biologiska far efter 19 år att visas. Samma dokumentär kommer att spelas in non-stop under showen.
Huvudpersonen, tillsammans med fem musiker och två karismatiska körer, framför skivans låtar med en entusiasm som resonerar i hela rummet. Det själfulla 70-talet ”No sinner, no saint” är en fantastisk livelåt, liksom ”I Could be staring at Stars”, som lovar att bli skivans största hit, och han rör sig med en empatisk trance-liknande känsla. Det spelar knappast någon roll att ljudet i rummet är lite oraffinerat. Terbergsohnen sjunger graciöst. Ibland skämtar han med bekanta ansikten i publiken, vilket får alla att skratta. Vid ett tillfälle höll han stolt upp sin vinyljacka och sa: ”Jag älskade musiken jag gjorde tidigare, men den kändes inte lika komplett som musiken jag gör nu.” Det känns som att Toussaint Chizas resa börjar här.
Hitta konsertrecensioner och alla musiktexter här
