Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
roman
Bengt Ohlsson
”Eldbergen”
Albert Bonnier-Verlag, 288 sidor
En gammal man i en arvstvist. Skimmare och deras bestar. En polis träffar desperat en man. Lagerstädare. Bengt Ohlssons nya roman, Brandbergen, utspelar sig i ett tvärsnitt av den senmoderna stadsallmänningen. Varje kapitel avslöjar deras svårigheter i tredje person.
Tiden är nu, och platsen är vardagen i Stockholms förorter. Det finns en speciell sorts hopp och förtvivlan i den miljön, och Olson hanterar skickligt den fåniga tvetydigheten. ”Brand Bergen” har verkligen drömmar. Men ofta är häckarna fulla. Håll ut en annan arbetsdag eller värdelös tv-kväll medan du navigerar socialt.
Vissa människor är oroliga för att deras relation försämras. En annan sak är att det står ett monster på pensionatets trappa. Eller, i pojkrummets celibat, spelar han rollen som en flickas eviga pojkvän och börjar ruttna. Eller slentrianmässigt sålla genom veteagnar i receptionsluckan på en polisstation. Eller klumpigt mixtra med den stora knarkaffären, romanens MacGuffin, det som driver handlingen. Tidigt står det klart att det inte kommer att gå bra. Men hur? Filmiskt, elegant och effektivt.
Sekundära karaktärer förgrenar sig från huvudpersonen. Många människor kan ha tid att beskriva det så djupt som är nödvändigt för att förstå det, men få gör det. Alla är inte släkt med varandra. Men vissa människor gör det. Därför kommer slumpen – en myrstack av mänskliga nycker och misstag – att förena dem.
Bengt Olsson, född 1963, är krönikör på denna tidning, men framför allt är han en författare med en lång rad verk. Han har skrivit över 25 böcker, producerat 10 pjäser och vunnit ett flertal litterära priser och nomineringar. Han brukar passa på att tränga djupt in i skallen på sina huvudpersoner.
Nu består otroligt mycket av ”Brand Bergen” av introspektion, till den grad att det verkar svårt att hitta en väg ut. Ofta våra hemligaste tankar. Självbedrägeri, avundsjuka, svartsjuka. En stygg fantasi. Han är extremt irriterad över sin snarkande fru och stygga spöke på grund av allergier.
”Ricardo ville inte leva i ett samhälle där du var tvungen att förhandla om dina rättigheter lika smart och listigt som du skulle pruta om en matta på en basar. Ett sådant samhälle gynnar den smidiga, leende, säljare. Kommer folk att bli blöta, dö eller få stryk på grund av det? Nästan aldrig.”
I en polyfonisk berättelse kommer läsarna oundvikligen att föredra vissa röster framför andra. Hur det fungerar beror bland annat på hur mycket författaren härmar andras tonfall och vem som är läsaren. Som väntat rotar jag mest efter Richard, den grälsjuke och klumpiga senior jag citerade tidigare. Åtminstone blir jag förbannad på omnämnandet av avsiktligt ohjälpsamma telefonköer och korkade webbtjänster med cirkelresonemang. Minst lika mycket som jag är så är jag besviken på hur fort tiden går. Jag tycker fortfarande inte att det är så illa, men jag kan relatera. Jag har även andats in gas inne i luckan.
Tidigt står det klart att det inte kommer att gå bra. Men hur?
Jag undrar om det finns en riktig bakgrund till det snart. ja. Enligt efterordet är den här historien ”baserad på en rättegång” och är lätt att efterforska. Jag säger inte mer för att undvika spoilers.
Medan prosan, karaktärsbeskrivningarna och särskilt det känsliga arbetet som vägleder läsaren utförs med en erfaren författares kortfattade och bedrägliga enkelhet, känns Brandbergen som en medellång bok. Slutet är abrupt och kunde ha dragit nytta av en viss utveckling. Och huvudpersonen kanske är den som lider värst, eller hur?
Men i slutändan motsäger jag mitt påstående. Det är bra att Bengt Olsson dränker gemene man i sina egna tankar. För de (vi?) gör det lika mycket som medelklassens oroliga, överbeskrivna själar.
Bengt Ohlsson är anställd på Dagens Nyheter. Hans böcker recenseras därför av Expressens författare och kritiker Sven Olof Karlsson.
Läs mer om DN:s bokrecensioner här
