Helenas ben riskerade att dö på grund av syrebrist, men hon återhämtade sig mirakulöst.

En 10 mils helg i Tranos, hem för legendariske Lennart Hyland, hem för John Bauers Smålandsskog.

Det 75:e och sista avsnittet av SVT:s Highland Corner sändes två år innan Helena Bergman (då Jansson) föddes, men hade de varit av samma generation hade han utan tvekan försökt få in henne i sin tv-fåtölj.

Där pågick historien om hennes drama i skogen.

För ett år sedan kunde Helena Bergman, som i dag fyller 40 år, inte ha trott att hon denna lördagskväll skulle befinna sig vid sjön Sönmen i utkanten av Tranos tillsammans med sina klubbkamrater från Nacka till OK Lavinen och förbereda sig för gryningen av tredje sträckan i den klassiska orienteringsstafetten.

Efter att ha vunnit 18 VM-medaljer (den senaste i Estland för nio år sedan) och blivit framröstad till Årets orienterare fem gånger utbildade hon sig till läkare och blev tvåbarnsmamma.

Men hon tränar, och under 10 milen på Finspong förra året tränade hon i skogen för klubben. Men hon kom aldrig över mållinjen.

Hon kom tillbaka på en fyrhjuling, opererades akut i Norrköping, flögs till Stockholm, var inlagd på sjukhus i två veckor och fick återvända till livet i rullstol.

Det verkade omöjligt för ett år sedan, men tidigt på söndagsmorgonen kommer hon att springa sin tredje och längsta 10-mile i historien, drygt 8 miles.

– Jag känner att jag behöver få tillbaka de 10 000. När det närmade sig smög sig lite rädsla och oro in. Men jag är väldigt glad över att sitta här nu. Det skulle vara trevligt att få tillbaka detta.

hon skrattar.

– Någon form av live-KBT!

Skadan som Helena Bergman ådrog sig på Finspong var väldigt speciell. Därmed ledde hon löpargruppen. ”En normal resa genom träden”, är hur hon beskriver det aktuella ögonblicket.

Hon landade och kände ett knäpp i höger lår och vänster knä. Hon ställde sig upp och insåg att hennes högra ben var helt orörligt.

Det är ett stort steg mot att bryta ut för Tiomi Stafets elitorientaliska skräddare. Men hon gjorde det, vilket ledde till en vätskekontroll långt från mållinjen där hennes fyrhjulingar hjälpte henne tillbaka.

hon minns att hon tänkte. ”Herregud, de hade benen lindade runt sig så hårt.” Mina lår var dubbelt så tjocka som vanligt och kändes hårda som en bräda.

Helena Bergman berättade att hon kallat in en kompis från klubben, läkaren Emil Granqvist, som utbildad allmänläkare.

– Kan du också titta och säga att det inte är ett akututrymme? sa hon.

– Men han sa: ”Det här är vad vår bok säger att det ska vara.”

På sjukhuset i Norrköping konstaterades att det fanns en massiv blödning inuti muskeln, den så kallade ”okuvliga fascian”. Där trycket ökar.

– Smärtan är som en hjärtattack.

Helena Bergman var den första som fick drogen. Det hjälpte inte. Läkarna insåg att de behövde öppna hennes ben ”snabbt”, som hon säger.

– Annars kan dina ben dö av syrebrist.

Hon bar shorts och hennes operationsärr (det fanns flera) var svåra att missa.

På ett mirakulöst sätt kunde hon rehabilitera sig tillräckligt och kom i sista stund till landslaget på Sprint EM i Belgien, där hon slutade sexa.

– Skadan inträffar en gång på miljonen gånger.

– …Men när man gör det och blir helt arbetsoförmögen så händer något. När jag lever ackumuleras mer eller mindre viktiga händelser, och dessa har format mig. Självklart känner jag mig ödmjuk. Det kan vara bättre att bära den närmare framsidan av pannan.

På frågan från DN om hon skulle vilja hjälpa landslaget som läkare någon gång i framtiden svarade Helena Bergman:

–Självklart vore det kul om jag någon gång kunde ge tillbaka tjänsten.