Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Jag har en vän, låt oss kalla honom Zombie Herman. För flera år sedan var Zombie Herman planerad att hålla en föreläsning (ja, om zombies) i en avlägsen del av staden där få bussar passerar. För honom var så kallad ”friction maxing” en livsstil långt innan den blev populär.
”Varför tar du inte en taxi?” frågade jag. ”Har du blivit helt galen?” undrade han.
Sedan fick jag en lite självbelåten föreläsning om hur man bara för att man råkade hamna i en situation där man hade mycket pengar inte skulle börja unna sig lyx och medelmåttighet. Det kan få konsekvenser.
Du tar en taxi för att åka till jobbet och plötsligt står du där och börjar säga åt folk att hjälpa dig att städa huset som om din tid är det mest värdefulla. Kanske börjar du tro att din tid är mer värd än någon annans? Att du är en så exklusiv varelse att du alltid har rätt att löpa smidigt och bara det bästa att vara tillräckligt bra. Innan du vet ordet av har en konsult anlitats för att hitta den bästa brödskyffeln som dina skattepengar kan köpa.
Receive-journalistik är en svår genre. Det är viktigt, men det är alltid balanserat på kanten av triviala saker. (”Så du tog ett glas VIN till maten?”) Och det finns säkert inslag av det i Expressens granskning (19/4) av statsministerns och hans frus inrikespromemoria. Ska vi verkligen diskutera Svenskt Tenns 30 000 plus konsultarvodeskudde? Vi vet faktiskt inte. Det här är inte mina värsta triggerpunkter. Men den här recensionen har nog något viktigt att säga. Om skillnaden mellan behov och lust. Om elitsjälvbild. Om vem som har den självklara rätten att optimera varje millimeter av sitt liv, även om det sker för vanliga pengar.
Den franske nationalekonomen Gabriel Zucman beskriver Sverige där den ekonomiska eliten lever i ett slags parallellsamhälle med egna regler.
Denna situation illustreras väl i avsnittet av SVT Ekonomibyrån (17/4). Temat för detta avsnitt är hur landet började se ut som ett paradis för de rika efter en rad dolda skatter. Den franske nationalekonomen Gabriel Zucman beskriver Sverige där den ekonomiska eliten lever i ett slags parallellsamhälle med egna regler. En av gästerna i studion är investeraren Sven Hagströmer. För honom är de rikas huvudstad så heligt att det framställs som något otroligt att miljardärer måste sälja sina aktier och ”utarma” sina äganderätter för att kunna betala lite mer i skatt. Samtidigt upplever Fredrik Reinfeldt att det finns en ”totalitär atmosfär” i tanken att miljardärer ska betala exitskatter om de gottgör sina hot om utvisning.
Tanken att de superrika som dragit nytta av Sveriges samhällssystem inte ska kunna smita från skatt är med andra ord helt odemokratisk. Vet du vad som inte ger ifrån sig en uppenbart totalitär atmosfär? I den aktuella utredningen föreslår Vorschekringskassan att det inrättas en ”bidragspolis” som på egen hand skulle få utföra spaning, genomföra förhör och ägna sig åt underrättelseverksamhet i syfte att bekämpa bidragsbrott (Aftonbladet 4/3).
Du vet, det är skillnad.
Listan på beteenden som uppfattas som ”klassiga” eller ”skitiga” är lång, beroende på om de inblandade är rika eller fattiga, och för den delen vita.
Det finns många barn. Gör plastikkirurgi. talar flera språk. Vänligen avstå från dagis. Berätta gärna om din ”klan”. Samla in eller förskingra skatter. Det liknar mest en sorts identitetspolitik för välstånd.
Journalisten Andreas Cervenka skriver om ett talexperiment vid University of California i sin bok från 2022, Greedy Sweden. Spelet Monopol var riggat så att den ”rika” gruppen startade spelet med mycket mer pengar än den ”fattiga” gruppen. Du kan också betala dubbelt så mycket varje omgång och vinna fler tärningar. Naturligtvis vann de rika och började genast skryta om sin framgång. Trots de givna villkoren, ”uppförde de sig som om de förtjänade att vinna och de fattiga förtjänade att förlora”, citerade en av forskarna Cervenka.
Visst låter det som en politik som vi känner igen? Enligt stadens uppdrag kommer bidragsreformen snart och riskerar att leda till ökad fattigdom, psykisk ohälsa och kriminalitet.
De rika förtjänar att vinna. Fattiga människor förtjänar att förlora. Visst låter det som en politik som vi är medvetna om? Enligt stadens uppdrag inleds snart bidragsreform och det riskerar att leda till ökad fattigdom, psykisk ohälsa och kriminalitet (DN, 28/10). Men tanken på att jävlar ska få subventionerade fiskpinnar är förståeligt nog mer stötande än att sponsra designerkuddar för människor som har råd att köpa dem själva.
Behov är äckligt, men lust är bra. I grund och botten handlar det om det oklara begreppet arbete, där rikedom, oavsett om det kommer från arv, utnyttjande av arbetskraft, tur eller ett riggat system, har blivit ett slags bevis på att hårt arbete och hängivenhet har resulterat. Rika människor förtjänar alltid att bli rikare. Det motsatta är sant för hungriga människor.
läs mer:
Johannes Crennel: Vad får man för de pengarna? Ett hemmagym värt 166 kartonger
Det är därför vi fortsätter att fascineras av de superrika.
