Det här är ett inlägg för Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Vice premiärminister Eva Bush (KD) anslöt sig till diskussionen om det samiska folkets situation. I norra Sverige är relationerna mellan samer och icke-samer redan ansträngda. Vi har sett exempel på hot och våld mot samer.
I sådana situationer bör nationella ledare göra lugnande uttalanden och bygga broar. Istället ser vi hur Eva Bush är ute och går och guppar i rasismens grumliga vatten.
Något grundläggande förändrades i svensk politik under Tidawpartiets mandatperiod. Tonen stelnade som en medveten strategi. Istället för att ena landet i svåra frågor har man gång på gång valt att förstärka motsättningar.
”Jag är inte rasist, men…” är en fras de flesta känner igen. Naturligtvis kommer inte politikerna att använda det som det är. Det är för transparent för det. Men till höger upprepas samma retoriska mönster i en mer sofistikerad variant. Det är en generalisering som först markerar rationalitet och balans, och sedan utsätter hela gruppen för misstänksamhet.
Invandringsminister Johan Forsel undrar varför oppositionen inte vill utvisa våldtäktsmän. Hassan (P4 Göteborg 9/10), som har ett jobb och inte har begått något brott, utvisas sedan till Somalia efter att regeringen betalat miljontals dollar för ingreppet. Det behövs en tandläkare i Norrbotten och en gymnasietjej utvisas till Iran. Och det ger resultat.
Kampen mot gängkriminalitet är nödvändig. Men det är helt annorlunda än att skapa ett omvänt förhållande mellan ”vi och dem”, det vill säga mellan våra förfäder som överlevde på barkbröd och de som inte gjorde det. När ett brott har omfattande band till ursprung eller kultur flyttas fokus från lösningar till misstankar. Vi får inte ställa grupper mot varandra när vår rättsliga skyldighet att beakta urbefolkningens rättigheter står i konflikt med ekonomin eller andra gruppers behov och önskemål.
Eva Bush är en mästare på detta. Hon har upprepade gånger gjort kontroversiella uttalanden om kontroversiella frågor relaterade till invandring, kultur och sociala frågor, vilket väckt uppmärksamhet. Senare, när hon pressas om sina kommentarer, backar hon lite och mjukar upp sitt språk. Men den första uppmärksamheten som genererades har redan påverkat debatten, och det var syftet.
Vice premiärministern ska vara landets moder, någon som kan ena landet när det blåser, inte någon som ska bidra till ökande motsättningar. Om din regerings ord intensifierar konflikten snarare än att lindra den, kommer du att misslyckas med ditt uppdrag.
Att använda motsägelser för att få politiska poäng kan fungera tills vidare. Men priset betalas av samhället som helhet i form av mindre tillit, mer konflikter och en hårdare miljö där fler människor lämnas med tvivel.
Vi behöver en annan riktning. En policy som tydliggör brotten utan att väcka misstankar hos hela gruppen. Politik som förenar landet. En politik som förstår att Sveriges styrka inte ligger i att splittra sitt folk, utan i att ena dem. Politik som inte ökar motsättningarna i olika delar av Sverige
Det är dags att sluta säga: ”Jag är inte rasist, men…”
Mer information om avsändaren: Vem är avsändaren och hur skriver man ett svar?
Övrigt inlämnat av: dn.se/insandare
