I Tidos Sverige står människor inför bostadsbrist, skyhöga priser och den tredje högsta arbetslösheten i EU. Vi bor i ett bageri, men vi måste slåss om smulor. Att skylla på individer för strukturella problem är typisk högerpolitik. Långtidsarbetslöshet är en politisk konstruktion, inte ett individuellt misslyckande. Låt mig förklara varför.
Sedan 1990-talet har vi gått bort från tanken att politiken är ansvarig för att få människor de jobb de vill ha. Målet om full sysselsättning ersattes av ett inflationsmål på 2 %, och inflationsmålet var knutet till den grova idén om en ”naturlig arbetslöshet” på cirka 4 procent. Ekonomiska beslutsfattare hävdade att det fanns en jämvikt mellan inflation och sysselsättning, och att inflationsmålen bara kunde uppnås om vissa människor lämnades utanför arbetsmarknaden. Hundratusentals människor är arbetslösa på grund av systemet, inte på grund av dess fel. Vi har byggt hela vår ekonomiska modell på att människor tvingas utan arbete.
Denna text undviker dock att uttrycka åsikter om själva modellen. Men dess relevans är mycket tveksam. Arbetslösheten har nått rekordnivåer de senaste åren samtidigt som inflationen ligger kvar långt över Riksbankens mål. Jag skulle istället vilja fokusera på regeringens syn på dem som står utanför arbetsmarknaden.
För i EU, där en av 10 personer inte kan betala sin hyra i tid, har Tido-gänget sänkt arbetslöshetsersättningen, vilket slår hårt mot tiotusentals svenskar. Det är en politik med förödande konsekvenser. Nyligen rapporterades att Thomas och Marie-Louise, ett långtidsarbetslöst par, lever på 3 000 kronor efter att ha betalat hyra och räkningar. I en annan artikel beskrev en man i 60-årsåldern hur han kände att han var tvungen att tigga sin mamma om pengar varje månad och sa: ”Nu när jag får ekonomiskt stöd från min 78-åriga mamma, tror jag inte att någon kan förstå hur patologiskt pinsamt och förödmjukande det är.” Det som dessa människor utsätts för är en väldigt utstuderad brutalitet.
Högern vill lura oss att tro att det bara finns några smulor kvar på bordet och att vi måste kämpa mot varandra för att överleva. Invandrare och andra marginaliserade grupper får ofta skulden för bristen på ströbröd. Naturligtvis är det bara ett rasistiskt förtal.
Högerpolitik handlar med andra ord om att skära av det krokade benet och sparka det skurna benet. Men ingen kunde stå upp bara genom att bli ekonomiskt skadad. Bara en djupt empatisk person skulle bryta igenom skyddsnätet för en 60-åring som sökt jobb efter jobb och inte fått något på flera år. Hur kan det hjälpa?
Om regeringen ska genomföra en politik som kommer att lämna vissa människor, idag cirka 9 procent av befolkningen, tappert utan arbete, är det klart att den måste göra allt som står i sin makt för att även dessa 490 000 (!) människor ska kunna leva ett bra liv. Men Tied och hans gäng ser istället de arbetslösa som slagsäckar eller klappar för en kampanj vars opinionsundersökningar är skakiga.
Vi ser framför våra ögon hur Sverige slits isär. Skillnaderna i inkomst och ägande har aldrig varit större. 46 personer äger 80 % av befolkningen och VD:arna för Sveriges största företag tjänar hela 77 industriarbetare. De rikaste blir rikare, medan vi andra får det sämre. För närvarande lever 700 000 svenskar i fattigdom.
I Sverige, med finansminister Elisabeth Svantesson i spetsen, har priserna på människors mest grundläggande förnödenheter skjutit i höjden och lämnat människor med allt mindre pengar i plånboken varje månad. Matpriserna har stigit 27 procent sedan 2022, elpriserna är återigen på rekordnivåer och hyreshöjningarna de senaste tre åren har varit de högsta på ett decennium, upp till 15 procent i många områden. Vanligt folk tvingas krama varenda krona ur det. Finansministern har inte ansträngt sig för att minska bördan, snarare tvärtom.
Även om pastorerna verkar sakna empati för Thomas och Marie Louise, har de djup, djup empati för de rikaste människorna. De sympatiserar med de rikaste och tror att för att tjäna 125 000 kr i månaden måste de kunna uppnå ännu mer. Domen mot Sveriges miljardärer visade sig tyvärr vara riktigt dålig ekonomisk politik. Vår arbetslöshet är den tredje högsta i Europa och är lägre än jämförbara länder i nästan alla avseenden.
Det finns alternativ. Under vänsterspanien går ekonomin som ett tåg, med den högsta tillväxttakten i Europa. Spaniens arbetslöshet faller och är som lägst sedan finanskrisen 2008. I Spanien växer ekonomin, framtidsförtroendet ökar och i takt med att jobben ökar känner sig människor behövda.
För många människor i Sverige handlar livet nu om att överleva. Vi måste komma ur denna svältpolitik. Självklart skulle alla potentiellt kunna leva ett riktigt bra liv om vi fördelade resurserna jämnare. Vi ska inte tvingas slåss om ströbröd. Vi har bröd, så det räcker till alla.
Rep Hannah Gedin (V).
