Min födelsedag är på våren, då människor vanligtvis är gladare och deras ansikten är mjukare. Och jag gillar den glädjen. Att se den glädjen utvecklas, att omslutas av den, att se den brista fram, som om våra hjärtan äntligen fyllde världen med värme.
På min födelsedag, särskilt när jag var yngre, kysste jag min mammas ärr i kejsarsnittet. Till slut var det nära att sluta illa för oss båda. Dagen var fylld av välsignelser och hurrarop, glasskulor i bägare och promenader längs Filizanfloden.
Men det var en person som ofta skickade vykort till mig på min födelsedag. Gudrun.
Vår födelsedag sammanfaller med den 17 maj, då solen äntligen kommer fram, trots sin ensamhet på himlen under dagen, och på kvällen lyser den genom molnen och slickar stadens tak.
Igår fyllde jag år, så jag tänker lite speciellt på Gudrun.
Det började 1990 med Laksa. Sverige öppnade sina dörrar för oss nyanlända, men det var vår granne Gudrun som välkomnade oss i sin famn. Efteråt berättade hon om den gången hon hämtade mig från dagis och hur vi ofta lekte tillsammans.
Gudrun var en av dem som brydde sig om människor på flykt. Han misstogs ibland för att tillhöra säkerhetspolisen. Men hon förstod att de som flydde också hade saker i bagaget som de borde akta sig för. Hon skakade av sig anklagelsen. Vi hade tur eftersom hennes stora hjärta och varma leende var precis vad vi behövde.
Sveriges så kallade flyktingkris har påmint mig om hur viktigt det är att engagera sig med människor som utövar medmänsklighet och solidaritet.
Men det var inte förrän 2015 som jag började fundera på hennes betydelse i samhället. Den så kallade flyktingkrisen i Sverige har påmint mig om hur viktiga relationer är med människor som utövar medmänsklighet och solidaritet. Hur det kunde ge människor värdighet och samtidigt skapa en känsla av att vara en del av något större. Jag märkte att nästan varje stad och stad i Sverige har en Gudrun.
Det är ett svenskt arv som fortsätter som ett blixtspår till vår tid. Med åren började dessa spår suddas ut av krafter som gjorde invandringen till en klubb av social diskussion. Dessa krafter vill frammana det gamla Sverige, men de ignorerar fortfarande traditionell svensk gästfrihet och mänsklighet. Gudrun, vars rötter ligger i norrländska landskap och kalla vindar, såg detta med skarp blick. Hennes hjärta var större än den demagogi som vid ett tillfälle nästan övertygade mig om att Sverige var ett helt och hållet rasistiskt land som försökte göra invandrare till andra klassens medborgare.
Alla dessa Gudruns utgör ryggraden i Sverige för mig och påminner mig om att svenskhet i slutändan är en fråga om att vara där man är.
Men att tänka på henne gav mig hopp. Så länge det finns människor som hon i det här landet kommer det att bli bättre. Det måste vara så. Alla dessa Gudruns utgör ryggraden i Sverige för mig och påminner mig om att svenskhet i slutändan är en fråga om att vara där människor befinner sig. De som hyser flyktingar, motsätter sig visselblåsarlagar och protesterar mot utvisningen av tonåringar.
När jag besökte Gudrun som vuxen frågade jag henne varifrån hennes känsla av solidaritet kom. Hon berättade om sin mamma och hur hon serverade våfflor till samer som kom för att stanna en stund efter skidresor. Gudrun sa: ”Jag tyckte synd om henne, men min mamma tyckte det var viktigt.”
Gudrun serverade mig köttbullar med potatis, brun sås och lingonsylt. ”Det där är köttfärs, för jag vet att du inte äter fläsk”, säger hon och slår sig ner på en kanna kallt vatten. Efter maten satt vi vid soffbordet och hon gick in i rummet och kom ut med en stor pappersrulle och svettpärlor i pannan. Herr Gudrun ägnade sig åt släktforskning och rullade ut tjocka pappersark med generationsnamn. Ett av arken hade en dikt skriven till hennes dotter på hennes 30-årsdag. Hon skriver bland annat:
”Samerna följde renarna och följde älven / De finska nybyggarna bröt mark och sådde råg i glödens aska / Kustböndernas barn sökte ny mark uppför älvdalen, det var oundvikligt / De möttes, de byggde broar, de älskade, de framtida Deras tro var stark / De odlade sin jord och skördade den din jord, du kan skörda den, på detta blad från centrum / Här kan du hitta dina rötter bland bergen och dalarna / Lappkata, Fintorp, soldatkasernerna, bondgården, pastorssalen…”
Vi var så glada att hon och min son äntligen hann träffas. På den tiden var han i samma ålder som jag på det gamla fotot där jag satt i hennes knä.
Den 20 december 2024 fick jag ett sms från Gudrun. Hon lades in på sjukhuset. Läkare upptäckte cancer i bukspottkörteln, spred sig till levern och lungorna och en blodpropp i lungan. Några dagar senare var jag på väg med min fru och mina barn för att träffa henne i hennes hem i Laksa. Hon var trött och slö, men tvärtemot prognosen verkade hon relativt bra. Hon var säker på att hon inte hade mycket tid kvar att leva, men det var tröstande och fridfullt för henne. Ta mig. Vi var så glada att hon och min son äntligen hann träffas. På den tiden var han i samma ålder som jag på det gamla fotot där jag satt i hennes knä. Det kändes som att cirkeln hade slutits för oss båda.
Hon anförtrodde mig ett fotoalbum, en porslinsdocka i svensk folkdräkt och en present till min mamma från ett lokalt glashus. Vi pratade om minnen och de konstiga tider vi lever i. Under massakern i Gaza förstod hon varför jag var ovanligt stolt över min palestinska identitet, men betonade ofta att jag aldrig skulle sluta vara en världsmedborgare. Gudrun påminde oss om just det innan vi lämnade Laxo.
På det nya året ringde Gudruns dotter för att berätta att hennes 81-åriga mamma hade somnat.
Mörkret föll, vinden stannade och snön föll som små svanar och smälte i mina händer. Det meddelandet skapade ett tomt tomrum inom mig.
Jag fick inget gratulationskort med posten i år. Men när sommaren kommer tänker jag på Gudrun. Den handlar om påskliljorna, solrosorna och det himmelsblå vattnet som avbildas på korten hon ofta skickade till mig.
läs mer:
Amer Sarsour: Heja upp, son, du är svensk-palestinsk.
Niklas Rodström: Jag måste säga – jag skäms över Sverige
