Det är texten som publiceras på Dagens Nyheters ledarsida. Redaktionens politiska ställning är oberoende och liberal.
Vid en partikonferens i Västerås i höstas antog moderaterna en ny integrationspolitik. Detta är ett sofistikerat program, utvecklat genom arbetsgrupper och interna referensorgan. Resultaten var mycket bra. Utöver dåtidens typiskt vaga resonemang om anpassning till gemensamma värderingar fanns det också en livlig idé om ”integrationszoner” som skulle sänka skatterna för invånare i särskilt utsatta områden.
Klassiskt moderat tror han starkt på ekonomiska incitament och personligt ansvar.
Detta genomförs dock inte. Även om Tids parti vinner valet har Ulf Kristersson nu effektivt garanterat att det blir Sverigedemokraterna som ska sätta riktningen för integrationspolitiken. Som han sa på en presskonferens med Jimmy Åkesson den 1 april, ”Sverigedemokraterna har fått betydande politiskt inflytande och centrala ministerposter, och det är ingen överraskning att detta inkluderar bland annat invandrings- och integrationspolitik.”
Det är inte första gången som moderater har vettiga idéer om integration och sedan vissnat bort.
I historieskrivningen av den svenska integrationsdebatten utgör rikspartiets språkkrav för medborgarskap från 2002 ofta ett slags prolog. Denna visionära politik såg aldrig dagens ljus, eftersom den avfärdades som rasistisk av en ohelig allians av journalister, akademiker och socialdemokrater.
Generellt sett var det vad det var. Samma sak hände dock för fem år sedan. Moderaternas manifest ”A Nation of Hope” som lämnades in våren 1997 hade en del positiva förslag på hur man ska hantera ökad invandring till Sverige, inklusive nedskärningar av sociala rättigheter, språk- och försörjningskrav för medborgarskap och förmåner. SSU, ledd av dåvarande ordförande Nicklas Nordström, trodde att de ”stödde nynazister”. Moderaterna blev så chockade att inlägget snabbt mörkades.
Denna visionära politik såg aldrig dagens ljus, eftersom den avfärdades som rasistisk av en ohelig allians av journalister, akademiker och socialdemokrater.
När Folkpartiet sedan återupptog debatten 2002 hade moderaterna knappt tid att reagera förrän valfuskrapporten ”Updrag Grenning” slog ner byxorna på flera hycklande moderata lokalpolitiker. Effekterna varade länge. I Alliansregeringen motsatte sig moderater Folkpartiets liberala förslag mot utanförskap och segregation.
Hösten 2008 ledde Ulf Kristersson, då Stockholms socialborgarråd, en intern arbetsgrupp tillsammans med invandringsminister Tobias Bilström och riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson. Gruppen föreslog bland annat en förstärkning av anställningslinjer för asylsökande och ett kontrakt för nyanlända som skulle tydliggöra deras fri- och rättigheter i Sverige. Inget av detta genomfördes.
Det är som om moderaterna inte hade modet att faktiskt lita på sina idéer om integrationspolitik. Partiet hade rättvist inte huvudansvaret för integrationsfrågorna i någon av de regeringar det deltog i. På 1970-talet, när politiken inte gjorde någon skillnad på invandrings- och invandringsfrågor, var det Folkpartiet och Centerpartiet som ansvarade för invandringsfrågan. På 1990-talet, när invandringsfrågor organiserades under Kulturdepartementet, var det Folkpartiet. Under Allianstiden var Moderaterna ansvariga för invandringen, men integrationsministern var från Folkpartiet, vilket är fallet i den sittande regeringen.
Och om det blir en fortsättning i höst tänker han lämna över ansvaret till Sverigedemokraterna.
Höstens val ger därför bara två alternativ: Socialdemokraternas parti eller Sverigedemokraternas integrerade politik.
Dessa två är dåliga alternativ. Socialdemokratiska partiet gick till val 2014 med ett löfte om att avskaffa posten som integrationsminister och sa att ingen specifik integrationspolitik behövdes. Ett decennium senare förklarade Lowen Leder att rasism krävde åtgärder ”i en skala som aldrig tidigare gjorts” och sprang snabbt iväg när högern försökte hota med ”tvångsblandning”.
Sverigedemokraternas hållning blir allt mer konsekvent. Partiet har aldrig strävat efter att enas. Grundtanken är att invandrare ska assimileras eller, som tidigare uttryckts, repatrieras, det vill säga återföras till sitt hemland.
Moderaterna hade rättvist inte huvudansvaret för integrationsfrågor i någon av de regeringar de deltog i.
Det utesluter inte att en del av den moderata integrationspolitiken kan få stöd av Sverigedemokraterna. De båda partierna har redan kommit överens om en radikal skärpning av medborgarskapskraven inom Tido. Kontinuitetens konturer är lätta att se: skärpta försörjningskrav, ökad behörighet till välfärdsbidrag och symboliska politiska strategier kring bedömningskontrakt.
Men ideologi spelar roll. Den som läser Moderaternas integrationspolitiska program kommer att lägga märke till en individualistisk syn på den mänskliga naturen, en omsorg om människor som lyder under kulturella hedersnormer och en optimistisk syn på möjligheterna för invandrare att bli fullvärdiga medlemmar i samhället.
Sverigedemokraternas politik, liksom Socialdemokraternas, bygger på kollektivism och nostalgi. Sverige ”måste bli mer som Sverige” (S) och ”gå tillbaka till vad det var” (SD). Det är en politik som ser nationell homogenitet som det viktigaste målet och har en reflexmässig skepsis mot människor från andra kulturer.
Bourgeoisin behöver stå upp mot sådan kollektivism, oavsett vem som främjar den.
läs mer:
Andreas Johansson Heino: Sverige är ett muslimskt land, även om Lena Andersson inte tycker att hon är skånska
