Isabella Ekref pratar om ”The Death of Bunny Munro.”

Isabella Eklevs långvariga förhållande med Nick Cave började på en vampyrfest i hennes hem i Stockholm i slutet av 90-talet.

– Ett vampyrpar försökte förföra mig till tonerna av ”Murder Ballad”, men de gick inte längre. Isabella Eklev säger med ett skratt att musiken var mycket mer minnesvärd än deras vargliknande tolkning av ”Wolf King”.

Hon är just nu i luften för att regissera The Death of Bunny Munro (Sky Showtime), en brittisk tv-serie baserad på Nick Caves mörka roman om en sexuellt misshandlad resande försäljare i Brighton. För Ekref var romanen en mindre uppenbarelse när den gavs ut 2009.

– En väldigt modernistisk roman med en manisk inre monolog och en anarkistisk twist. En klassisk ödesresa som är kompromisslös, rolig och väldigt fatalistisk. The Death of Bunny Munro är en av mina favoritböcker från 2000-talet. För mig dog litteraturen runt mitten av 80-talet med modernisten Willie Kirkland, säger hon över en Zoom-länk till Zentropas huvudkontor i Filmbien, utanför Köpenhamn.

I serien spelar Matt Smith (Kronans unge prins Philip) en sexbesatt kosmetikaförsäljare som förför kvinnliga kunder med sina stygga kaninögon. Han är också en tragisk fadersfigur som ger sig ut på en galen resa runt Brighton med sin nioårige son (Rafael Maté) efter att hans fru (Sarah Greene) begått självmord. En säng för sex, lögner och en urspårad egotripp med ett popband.

– Sex och narcissister är min specialitet, skrattar Isabella Eklev.

Bild 1/2

Bild 2/2

Hennes långfilmsdebut, Holiday (2018), var ett kontroversiellt drama om en ung kvinna som blir indragen i ett våldsamt och destruktivt förhållande med en dansk gangster under en lyxig semester på den turkiska rivieran. ”Kalak” (2023) är berättelsen om en sjuksköterska som tvingas ompröva sin identitet och konfronterar sitt mörka förflutna när hon återvänder till sin barndom på Grönland.

– Pappa kallade sig träffande en ”mild psykopat”. Han var charmig, men hade en viss kyla över sig. För att uttrycka det lite freudianskt, det här är något jag har försökt bearbeta hela mitt liv. Jag älskade honom väldigt mycket, även om det var komplicerat, säger Isabella Eklev. Hon hade inte så mycket pengar och växte upp på Kråkslottet i Lidinge.

The Death of Bunny Munro utspelar sig 2003, då Brightons gamla pir brinner ner, men det känns också tidlöst. Ekref tror att serien lika gärna kunde ha realiserats på 70- och 80-talen, när hon växte upp.

– 70-talet var ett fruktansvärt decennium, präglat framför allt av extremt kvinnohat och en sexualiserad kultur. Mitt arbete handlar inte bara om mina egna farsfrågor, utan också om hela systemet som har möjliggjort en sådan giftig maskulinitet. Epstein-skandalen visar att dessa människor kvarstår vid makten. Men förhoppningsvis sätter ”The Death of Bunny Munro” spiken i kistan – den perfekta metaforen för allt detta, säger hon.

Samtidigt tror hon också att det är lätt att bli medberoende med världens Bunny Munro-män.

– Vi är uppfostrade att tro att en sådan person är en charmig, destruktiv kille som är lite het och rolig och får allt gjort. Det är samma mekanism som drar så många människor till Trump. Även om vi vet att Bunny är hemsk, kan vi inte låta bli att gilla honom lite. Det är den där trasigheten som gör serien så stor, säger Isabella Ekref.

Hon tycker också att berättelsen lyckas skildra några arketyper på subtila sätt.

– Hon säger att serien också innehåller ett subtilt könskrig mellan en cool, rolig pappa och en trygg, snäll mamma.

Bild 1/3

Bild 2/3

Bild 3/3

Serien är trogen originalet, men hon ger sin son mer utrymme och gör Bunny Munro till en mer karismatisk figur än originalets soliga förlorare. Nick Cave kallade bland annat Matt Smith för en ”walking fire emoji”. Matt Smiths utseende ekar också Brightons glasiga exteriör, som döljer något mycket mörkare, som har porträtterats i allt från Graham Greenes Brighton Rock till Helen Zahavis Dirty Weekend.

– Precis som kaninen är Brighton en symbol för det brittiska imperiets kollaps. Något mörkt och torrt, säger Isabella Ekref, är en metafor för tillståndet i Storbritannien efter Brexit: hopplöst och splittrat.

Hon har själv beskrivit sig själv som ett hälsosamt skandinaviskt fan som både underhöll och skrämde britterna under inspelning.

– Till skillnad från det väldigt regelbaserade laget är jag väldigt orädd och avslappnad – Rafael, som spelar sonen, fick till exempel bara höra ordet ”fuck” ett visst antal gånger om dagen. Det är konstigt för mig, men ord kan inte skada någon. Jag tror att jag ärvt min pappas syn på att chockeffekter kan skapa kreativ frihet. Jag gillar att tänja på gränser, men inte för att provocera, säger hon, för att visa att det inte är farligt.

Seriens mörka, retrosmakande, suggestiva musik är specialskriven av Nick Cave och Warren Ellis. Utöver detta innehåller serien en rad låtar från artister som Johnny Thunders, JJ Cale, Joy Division, The Cure, The Sonics, Kylie Minogue och Primal Scream. Det bästa av allt är att det finns två låtar av Nick Cave and the Bad Seeds, ”Babe I’m on Fire” och ”Bright Horses” som spelas under den hoppfulla slutscenen.

– ”Bright Horse” var Barbers val, kanske lite för konventionellt för mig. Jag är mest glad att jag lyckades ta mig förbi detta mer punkiga ”Babe, I’m on fire”. Det som är så otroligt tilltalande med Nick Caves musik är att den är en blandning av superbattery och superanarkist, säger Isabella Ekref.

Hon var särskilt nöjd med att hon kunde låta invånarna i Brighton skriva en låt specifikt för scenen där Bunny dansar med djävulen (spelad av manusförfattaren Pete Jackson).

– Nick Cave sa till mig att han skulle använda just det ljudet under hela sitt nästa album. Så jag är väldigt stolt över att ha påverkat Caves skiva!

Det krävdes inte mycket övertygande för att få Nick Cave att göra en liten cameo i slutet av serien.

– Tvärtom är jag säker på att han medvetet skrev in sig i romanen. En musiker med mustasch…det är uppenbart. Han var otroligt sympatisk och rolig, och på inspelningen behandlade vi honom alla med sidenhandskar och lät honom göra vad han ville. Det var en stor gåva som han ville vara en del av, säger Isabella Ekref.

Nu sitter hon i en av Zentropas skrivarhyddor i Filmbien, en förort till Köpenhamn. Hon gav mig en liten guidad rundtur i rummet och en utsikt över den berömda poolen utanför. I mitten av mars börjar inspelningen av hennes första Dogma 25-film, efter ett nytt manifest inspirerat av Lars von Trier och Thomas Vinterbergs gamla Dogma 95-sats. Det var en dysfunktionell kärlekshistoria med Espen Smed och Tanya Lund Andersen i huvudrollerna.

– Visst handlar det här om sex och narcissister, säger hon självironiskt och börjar bläddra i en bunt handskrivna manusanteckningar på grått papper.

– Men den här gången är det baserat på min egen tidigare romantiska relation med en dominant sadist. Jag vill göra realistiska bdsm-filmer, men jag tycker att något saknas – ofta blir det en fantasi. Mina filmer är lite mer innehållsrika än till exempel Pillion. ”Pillion” är rolig och intelligent, men med mer slapstick. ”Jag vill återskapa riktiga samtal och använda skådespelarnas bakgrund. För mig är drivkraften alltid verkligheten”, säger Eklev, som drömmer om att göra film i Sverige.

Efter att ha tillbringat drygt 15 år i Danmark har hon precis flyttat till sin hemstad Stockholm.

– Jag älskar det! Det finns inget annat än snö överallt. Det är som en dröm, sa hon upprymt.

Hon började också skissa på en detaljerad handling för en långfilm om von Sidowska-morden. Inspirationskällor är bland annat böckerna ”Mysteriet med von Sydmorden” av advokat Anders Frigel och ”In the Shadow of Crime” av Helena von Henschen.

– Jag hade förmånen att läsa Helena von Henschens memoarer och både hon och Frigel skildrar dåtidens klassamhälle på ett underbart detaljerat sätt. Det är min största inspirationskälla för den här filmen. Det blir tydligt när polisdokument gräver djupare i psykologiska, miljömässiga, sociala klasser och slumpmässiga incidenter. Jag vill skapa något realistiskt, som en Bergman- eller Tarkovsky-film, med långa tag och perfekt ljussättning.

Nick Caves sexuella övergrepp är en jävligt bra seriefigur.

Här är veckans bästa streamingtips