Göteborgs Sahlgrenska Universitetssjukhuset varnar för trångboddhet och vädjar just nu i tidningar och radio till anhöriga att hjälpa sina äldre och svaga nära och kära. Sjukhuset stämmer familjen och anklagar staden för bristande ansvar.
Sahlgrenska uppmanar anhöriga att ordna mat, samla medicin och gömma sig tills hemtjänst och andra insatser kommer. Men att vänta på att lokala myndigheter ska göra allt detta är inte en lätt uppgift som kan göras på en gång. Vem ska vaka över sköra äldre om de riskerar att ramla och det inte finns några larm?
Som Göteborgs Familjeförbund reagerar vi starkt på detta alarmerande sätt att flytta ansvar från välfärden till enskilda familjer. Det är orimligt att orsaka ytterligare skuld och skam för familjen. Vi är redan i en svår och sårbar situation.
1,3 miljoner människor i Sverige vårdar, stöttar eller hjälper anhöriga regelbundet. De flesta av oss är i arbetsför ålder. Våra insatser sparar samhället minst 183 miljarder kronor varje år.
1,3 miljoner människor i Sverige vårdar, stöttar och hjälper anhöriga regelbundet
Problemet är inte att anhöriga vill hjälpa sina nära och kära. Vi gör det redan varje dag. Problemet är att ansvaret för sjuka och svaga äldre i allt högre grad flyttas från samhället till familjerna, utan beslut, resurser eller stöd.
Det är djupt oroande att Sahlgrenska Universitetssjukhuset, ett av de största sjukhusen i landet, öppet ber anhöriga att ta över praktiska och ibland medicinskt känsliga uppgifter för att systemet inte fungerar.
Om hemtjänsten inte fungerar, vem ska ”ta hem” de äldre som är på väg att skrivas ut från sjukhuset? Om korttidsboende är en bristvara och lokala myndigheter är långsamma att agera, hur ska anhöriga kunna tillgodose alla deras behov?
P4 Värmland berättade nyligen hur Centralsjukhuset i Karlstad hade informerat vård- och omsorgsöverintendenten. Denna rapport handlar om vård av äldre kvinnor i livets slutskede.
Släktingar sa att den äldre mannen var planerad att skrivas ut från sjukhuset trots att han var allvarligt sjuk och på väg att dö, men en säker väg hem var inte ordnad, och inga smärtstillande eller lugnande medel ordinerades. Sådana rutiner väcker många frågor om hur vi svenskar är ansvariga för människor i livets slutskede.
Karlstads fall är inte unikt. Över hela landet har anhöriga vittnat om hur döende skrivs ut från sjukhus utan ordentligt ingripande, ibland till tillfälliga boenden eller direkt till anhörigas hem som förväntas ta över vårdansvaret. I praktiken kommer den palliativa vården att bero på de anhörigas fysiska styrka och förmåga att protestera.
Vem skulle sitta med en döende när deras sista andetag lämnar kroppen?
Så vad händer när det inte finns några anhöriga, eller de som är där inte känner till sina rättigheter? Vad händer när ingen kan ifrågasätta eller motstå trycket att ”ta hem” en älskad?
Vem skulle sitta med en döende när deras sista andetag lämnar kroppen?
När svaga äldre skrivs ut från sjukhuset utan ordentlig vård är det inte bara de som lider. Det här är ett system som flyttar ansvaret på anhöriga och det finns en risk att en värdig vård och en värdig död i allt högre grad blir en kunskapsfråga.
Det vi vill vara tydliga med är att det yttersta ansvaret för äldreomsorgen ligger på kommunen, inte de anhöriga. Att detta ansvar alltmer flyttas över på anhöriga har redan väldokumenterade konsekvenser.
Till exempel visar Försäkringskassans Lägesrapport 2026 om psykisk ohälsa i dagens arbetsliv att stressrelaterad psykisk ohälsa är en av de vanligaste orsakerna till långtidssjukskrivningar. Rapporten konstaterar att det privata livets krav ofta samverkar med arbetslivets krav, vilket kan försvåra både återhämtning och återgång till arbete.
För anhöriga som har ett betydande ansvar för sina nära och kära är den övergripande stressen särskilt hög, vilket ökar risken för dålig långsiktig hälsa. Även om anhöriga inte nödvändigtvis förekommer som en separat kategori i statistiken, verkar vårdansvar och andra personliga påtryckningar vara en betydande bidragande orsak till stressrelaterad sjukfrånvaro.
Många av våra medlemmar vittnar om att många redan lever i krissituationer. Våra medlemmar jonglerar antingen med heltidsarbete och vårdansvar eller så är vi själva äldre och sjuka. Trots det förväntas vi ingripa där vården saknas. Ett av våra största problem som anhöriga är just det. Det är något vi gör för mycket.
Det här är ingen plötslig kris. Vi har vetat i flera år att antalet äldre ökar. Trots detta har varken kommuner eller regioner satt storleken på äldreomsorgen efter verkligheten.
Den 15 januari 2026 satte områdeschefen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset frågan rakt på tal och sa på Göteborgs P4 att sjukhuset kan ha missbedömt den växande befolkningen av svaga äldre. Det här är ingen plötslig kris. Vi har vetat i flera år att antalet äldre ökar. Trots detta har varken kommuner eller regioner definierat äldreomsorgens dimensioner efter verkligheten.
Att förlita sig på anhöriga nu som en tillfällig lösning riskerar att bli en permanent ansvarsförskjutning.
Därför behöver du:
● Funktionell och tillgänglig hemtjänst
● Tillräckligt kortsiktigt läge
● Erkänna anhöriga som en separat grupp med rätt till stöd.
Vi säger nej eftersom vi drar på oss ytterligare skuld och skam.
Våra anhöriga är en resurs, men inte ett backupsystem.
Välfärden kan inte baseras på familjers splittring på grund av otillräcklig vård eller omsorg. Många av våra släktingar betalar redan idag priset. Vi kan inte jobba hårt nog, vi orkar inte vara närvarande för våra barn och våra egna familjer och vi kan inte få den återhämtning vi behöver för att pågå långsiktigt.
Vi säger nej för att vi måste ta på oss mer skuld och skam.
Det är dags att politikerna tar ansvar.
Frågan är enkel. Hur ska vi lösa situationen för svaga äldre utan anhöriga som betalar priset med vår egen hälsa?
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Biskop Elisabeth Arborelius: ”Att bli äldre är svårt. Varför kan du inte säga det?”
Professor Michael Rostila: ”Vi driver bort vår sorg och skadar oss själva i processen”
