Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Det är ödets ironi att detta förmodligen var Jerome Powells sista presskonferens som Fed-ordförande.
Som chef för Federal Reserve var han en lagom grå och tråkig figur, mer av en konsensusbyggare än en finansiell fallande stjärna. Men nu, när han går, går han därifrån med två smällar.
Han hänvisade dock till hot mot centralbankens oberoende och bröt med traditionen att sitta kvar i Feds styrelse på obestämd tid som permanent direktör. Och delvis kommer han att lämna räntekommittén, den mest splittrade sedan 1990-talet.
I själva räntebeskedet är de flesta sannolikt överens om att styrräntan förblir oförändrad på 3,5 % till 3,75 %. Tre medlemmar intog dock en negativ hållning till centralbankens pressmeddelande och sa att det innehöll ett mjukt språk och språk som kunde tolkas som att Fed skulle sänka räntorna snart.
Det finns säkert skäl att vara försiktig med inflationen. Det var ganska högt innan Irankriget bröt ut, men situationen har knappast förbättrats sedan dess. Nya siffror väntas släppas redan på torsdag som visar att inflationstrycket har tagit fart igen i mars, vilket väcker oro för att detta bara är början.
Men du måste kisa och läsa mellan raderna för att upptäcka signalerna som trion protesterar. Det kan faktiskt vara ett tecken på att detta är ett varningsskott mot Vita huset. Rebellerna är fortfarande kvar och har inte för avsikt att lägga sig ner.
Så det är en tuff situation för Kevin Warsh att kliva in i. Warsh är inte bara en rookie. Han hade redan utsetts till Federal Reserves styrelse av president George W. Bush och byggde upp ett rykte om att ha arbetat nära med dåvarande Fed-ordförande Ben Bernanke under finanskrisen.
Med avslutandet av justitiedepartementets utredning av Powell och Fed har det sista hindret för hans nominering klarats, och det är bara en tidsfråga innan han höjs till ordförande. Men vad han faktiskt uppnår är en öppen fråga.
Bara förra veckan fick han en chans att lyfta på locket i form av en utfrågning i senaten. Det var i första hand en demonstration av förmågan att huka sig. Warsh gav några vaga svar om möjligheten till en centralbanksreform, men tillbringade mycket av sin tid före senatorerna med att avleda frågor om Trump-administrationens upprepade attacker mot centralbanken och presidentens krav på lägre räntor. Framför allt verkade han inte vilja säga något som skulle skapa rubriker.
Den taktiken kan fungera på kort sikt. Men när Kevin Warsh sitter med ordförandeklubban och försöker samla sina kollegor räcker det inte med att stå på huvudet. Även om Fed-ordföranden har stor auktoritet kan han inte godtyckligt bestämma räntorna.
Om någon vet hur svårt det är att faktiskt driva en centralbank så är det Donald Trump själv. När han nominerade Jerome Powell till posten under sin första mandatperiod trodde han förmodligen att han hade en foglig Fed-chef. Historien kommer att bevisa att han har helt fel.
Om Trump inte levererar de räntesänkningar han hoppas på kommer Kevin Warsh snart att bli hans nästa mål. Då kanske han kan trösta sig med att åtminstone en av hans kollegor förstår hur det känns att svika USA:s president.
