”Diamonds and Rust” av Ann Holt

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Jag blir yr när jag läser norska Anne Holts trettonde och sista spänningsroman om Hanne Wilhelmsen. Du kan behöva blinka flera gånger för att se genom dubbelexponeringen. Vem handlar romanen om egentligen? Parallellerna med Ann Holts eget liv och karriär är så uppenbara att de nästan påminner om autofiktion.

1993 anländer den lesbiska detektiven Hanne Wilhelmsen till en brottsplats på en rosa Harley-Davidson. Advokaten Anne Holts debutroman ”Blind Gudinna” (1995, svenska) blev en omedelbar succé och snart kom ytterligare tre böcker i deckarserien. Sedan bröt en skandal ut.

I nya Diamanter och rost (efter Joan Baez stora sång om Bob Dylan) välkomnar före detta polisen Hanne Wilhelmsen sin nya fritidshusgranne, berömda och skandalösa deckarförfattaren Christine Hoff. Hon är i grunden Anne Holts alter ego, och man kan inte låta bli att le åt självdistansen i hennes beskrivning.

Kristin Hoff var överviktig utan smink. Glasögonen satt inte helt på den låga näsryggen och hon fortsatte att trycka upp dem med pekfingret. Det grå håret såg mer vild ut än lockigt…

Det här är en rolig hämndresa där Ann Holt hämnas på de kulturinstitutioner som brutalt slaktade hennes romanska roman Mea culpa från 1997. En skandal i den norska litterära världen som pågått i nästan ett år för Anne Holt som författare.

Hennes alter ego i den nya thrillern, Kristin Hoff, debuterade också 1993 med mysterieromanen Hippokrates, en pjäs på Holts Den blinda gudinnan, innan hon 1997 publicerade en roman som var helt avskriven av svartsjuka kulturpersonligheter. Men 36 år senare får hon sin sista revansch i ”Diamonds and Rust”.

Revansch ska avnjutas i lugn och ro. Och förhoppningsvis full av glädje. Ann Holt har helt klart roligt när hon skriver sin nya bok, plockar fram sina egna erfarenheter från litteraturens värld och blandar dem med en intensiv längtan efter barn, en beskrivning av ett irreparabelt kärleksfullt förhållande och en underbar beskrivning av hur det är att bygga en nyvald familj.

Det är omöjligt att älska henne, ändå invaderar hon mitt hjärta en sista gång.

Kommer det att fungera som en thriller? Ja, absolut. Ann Holt kan sitt hantverk och vet hur man sätter ihop en berättelse, så när du väl börjar läsa kommer du inte att kunna sluta. Hon ger egenhet och djup åt sin gestaltning av karaktärerna, när de bråkar, skriker på varandra och verkar allmänt besvärliga, samtidigt som de förstår deras handlingar.

Hanne Wilhelmsen är mer vriden, motbjudande och sociopatisk än tidigare. Det är omöjligt att tycka om henne, ändå skildras hon med sådan respekt och vänlighet att hon kommer in i mitt hjärta en sista gång.

Handlingen är full av detaljer och rör sig mellan olika epoker och karaktärer och håller läsaren på tårna. Vi ser inte en möjlig lösning förrän 50 sidor från slutet.

Ett ord om översättningar: Översättningar från språk som ligger nära norska kan vara problematiska, och som vi alla vet sitter djävulen i detaljerna. Som att Mumintrollkaraktären Fufusa egentligen heter Moran på svenska, eller att uttrycket ”en såg för en såg” absolut borde översättas till det svenska ”tjänster och gentjänster”.

Läs fler recensioner av de senaste böckerna på DN Kultur