Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
På midsommaren 1984, när Catherine da Costas kropp upptäcktes under Essingelden, var jag upptagen med min egen kropp. Jag var 20 år när jag skrev min debutroman, och jag var mitt uppe i att skriva en uppföljare.
Fredsmordsfallet seglade under radarn och turnén blev allt svårare. Vad de lämnade med kvällspressen.
Tio år senare studerade jag teaterregi på scenskolan (senare Stockholms konsthögskola) och ett av mina projekt handlade om mytologi. Föreläsaren berättade om psykiatern Carl Jungs teori om arketyper. Att det finns mönster och symboler som upprepas över hela världen, i våra drömmar och berättelser, och att de styr oss mer än vi inser.
Det har aldrig lämnat mig. Jag tänker på det ibland när vissa människor har en inverkan i allmänhetens ögon, när de blir befordrade eller blir knuffade i leran. Det är lätt att undra, halvdepraverat, vilken kombination av faktorer som skulle få alla att plötsligt ”veta” att det finns skumma typer av människor som vi vill sparka ut ur våra samhällen.
Hur mycket betydelse har namnet? Hur ser det ut? Vad är ditt yrke? Vad är bakgrunden?
Min hårda slutsats är att ibland sammanfaller allt på ett så olyckligt sätt att den anklagade aldrig kan rensas, eftersom han smälter samman med en av våra arketyper.
Men för att motivera utvisning sållar vi igenom argument som låter rimliga. För vi är moderna människor och vi vill inte verka som grottmänniskor styrda av vaga myter och arketyper.
Sigvard Marjacin var en liten fanboy av judiskt ursprung. Han har kommit långt. Under mina 7 år i grundskolan arbetade jag som sjöman, springpojke och smörgåstomte. Vid 19 års ålder anmälde han sig frivilligt när Israel attackerades av Arabförbundet dagen efter dess självständighetsförklaring 1948.
Han ledde Kommunalförbundet 1978 till 1988. I synnerhet motsätter han sig starkt privatiseringar inom barnomsorgen. Efter att ha tjänstgjort som landshövding i Örebro i flera år anklagades han för att bedrägligt klippa och spela in kvitton på band. Sedlar byttes med varandra. han var tvungen att avgå. Han dog av det nya coronaviruset för fem år sedan.
Han påstod sig själv ha klippt och tejpat det för att inte belasta skattebetalarna med sina personliga utgifter. Och han frikändes i rätten.
Men då?
Den där lilla fläkten. Konstigt namn. Klipp av kvittot. Jag kunde se det mitt framför mina ögon.
De så kallade coroners och allmänläkare har tryckt på ett förödande antal knappar i vårt kollektiva undermedvetna. Vem vill jobba med dissektion? Bara skumma igenom det. Och vad heter du? Ja, jag är estnisk. Det blev inte bättre. För fyrtio år sedan sågs flyktingar från öststater med misstänksamhet. Kanske har de blivit djupt radikaliserade och reaktionära. Om det inte var så förut.
Och så var det ”videovåld” på tv-hyllorna, prostituerade rasade på Malmskirnazgatan… De två åtalade tryckte trots allt på så många knappar att åtalet för kapitalmord kändes sekundärt. De måste bara gå.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att de var offer för rättsligt mord. Det är aldrig fel att ge hjälp till oskyldiga och vanärade människor.
Precis som tusentals andra såg jag nyligen en SVT-dokumentär om spillrorna som lämnade deras kroppar och det juridiska sammanbrottet som hindrade dem från att leva ett normalt liv. Som alla andra skakade jag på huvudet och undrade varför jag hade den lusten i det ögonblicket. Hur kan så många människor vara så blinda och döva för alla oliktänkande så länge de hörs?
Det var då jag insåg att frågan var fel. Jag kände en kyla rinna längs min ryggrad.
Den impulsen uppstod på samma sätt som den uppstår nu. Vi lyssnade på åsikter från ”experter” och sammanställde våra åsikter. För fyrtio år sedan leddes de av terapeuter som häftigt motsatte sig könsordning och patriarkat, och det var svårt att föreställa sig någon mer emblematisk för detta. Och den tunneltänkande åklagaren gick sönder som ett halmstrå i vinden.
Nu lyssnar vi på andra ”experter” och springer åt samma håll. Precis som den gången.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att de var offer för rättsligt mord. Det är inget fel med att ge hjälp till oskyldiga och vanärade människor.
Men vi tändes av samma heliga eld för 40 år sedan. Det kan vara värt att ha det i åtanke nästa gång du behöver dra någon arketyp i smutsen. Alla rörelser har en sak gemensamt. De i rörelsen förnekar argt att det är precis vad de gör.
Läs fler artiklar av Bengt Olsson
