Det låter så lätt på pappret. Riv gamla saker, renovera dem, blanda boendetyper och plötsligt minskar fattigdomen och brottsligheten. I verkligheten är ombyggnadsprojekt i utsatta områden bland de mest komplexa projekt man kan genomföra.
Det tar ofta 15, 20 eller 30 år, och det finns ingen garanti för framgång.
I Frankrike, där DN nyligen följde med det socialdemokratiska partiets integrationspolitiska talesperson Roen Redard på ett forskningsbesök, har en byrå vid namn ANRU rivit, renoverat och byggt runt 500 000 bostäder sedan 2004. Men rasismen har inte minskat.
Betyder det att ”Destroy, Equip, Build” inte fungerar?
-Beroende på vad du menar med ”fungerar”. Cath Scanlon från London School of Economics, som studerar europeisk bostadspolitik, säger att det finns många exempel på betydande förbättringar av kvaliteten på bostäder och miljön.
– Hon säger att den här typen av rehabiliteringsprogram också är effektiva för att minska brottsligheten i området.
Men ur ett klimatperspektiv är rivning problematiskt.
– Byggnader lagrar stora mängder kol. Så man bör först se om man kan renovera den, även om det kan ta längre tid och bli dyrare i vissa fall, säger Scanlon.
Hur ”blandat” ett område är avgörs i första hand av hur attraktivt det är för medelklassen.
– Ofta är problemet att de här områdena ligger långt från periferin. I det här fallet är det viktigt att kollektivtrafiken fungerar bra.
Men om det görs rätt, kan ”förstöra, utrusta, bygga” bidra till bättre integration?
– Om integration innebär att olika socioekonomiska grupper bor tillsammans i samma område finns det exempel på det, som i delar av Paris. Men om det innebär att grupper interagerar eller att barn leker tillsammans har det visat sig vara svårare att uppnå, säger hon.
Det kräver andra sociala satsningar, som satsningar på skola, språkutbildning och nya jobb (vilket Sveriges Socialdemokrater, Moderaterna och andra partier säger sig vilja göra, om än på olika sätt).
– Men frågan är också vad som kommer att hända med boende som tvingas flytta, säger Kath Scanlon.
I takt med att ett område blir mer attraktivt stiger hyrorna ofta, vilket gör det omöjligt för vissa människor att stanna.
I centrala Paris står för närvarande subventionerade hyresfastigheter för 25 % av bostadsbeståndet, så det finns en viss förberedelse. Men enligt en rapport från tankesmedjan Agenda 2030 har andelen offentliga förmåner i Sverige minskat från 25 % till 16 % sedan 1990-talet.
Det är känsligt för socialdemokrater.
I en rapport som Rowen Reder publicerade förra året föreslog hon att investera i billiga hyresrätter i socioekonomiskt gynnade områden, vilket väckte en debatt om huruvida Socialdemokraterna ville ”tvinga ihop” befolkningen.
Tidopartiets kritik bidrog till att S-tinget slutligen gjorde upp om ett mer generellt förslag om statligt investeringsstöd i nya hyreshus. Och Rowen Leder sa att även om fokus nu ligger på utsatta områden, är tillgängligheten av hyresfastigheter utanför dessa områden ”relevant”.
Melissa Fernández, som studerar europeisk bostadspolitik vid det autonoma universitetet i Barcelona, anser att vi inte kan bortse från hur bostadspolitiken ser ut i samhället.
– Den här typen av ”saneringsprojekt” uppmuntras och motiveras ofta av politiska och mediala diskurser som kopplar byggnaders dåliga villkor till människorna som bor i dem. säger hon, som om det vore dem och deras kultur, snarare än större strukturella förhållanden, som var ansvariga för deras socioekonomiska nedgång.
Detta leder ofta till konflikter, som i Danmark. I Danmark utmanas så kallade ”gettolagar” i domstol av invånare som tror att de utsätts för etnisk diskriminering.
– Fattigdom och utsatthet utrotas inte av den här typen av projekt. De har precis flyttat till en annan plats, sa Melissa Fernandez.
Har du några positiva exempel?
– Ja, men det är sällsynt. Jag studerade särskilt ett program i Barcelona där mark och subventioner gavs till bostadsrelaterade projekt, vilket ledde till reglerade låghyralägenheter.
Cath Scanlon betonar att resultat kan tolkas olika beroende på dina mål.
– Men det som verkligen är kraftfullt är när stater och lokala myndigheter äger mycket mark. Det ger fler valmöjligheter och kraft till bostadsbyggandet. Till exempel säger hon att detta delvis förklarar varför Wiens lägenhetsuthyrningssystem är så generöst.
läs mer:
S-top vill sikta på integration: ”Fysisk transformation är möjlig och det är bra”
Karin Eriksson: Danska och svenska politiker måste vänta på klarhet om getton
M och S fördömer hård debatt om integration: ”En ödesfråga”
Är Wien ett hyresparadis – eller en byråkratisk mardröm?
