Michael Pettersson – Kandidatförhandlingschef – Jobb

Du har varit nuvarande chefsförhandlare sedan 2020. Hur var den här tiden?

– Det var en väldigt spännande tid. Vi har tagit itu med tre kontraktsrörelser: 2020, 2023 och 2025. Jag började på företaget några månader före pandemin och var ansvarig för att förhandla fram tusentals uppsägningar. Förhandlingarna om omstruktureringen drog sedan ut på tiden och stora överenskommelser träffades mellan LO och det svenska företaget. Så jag var direkt mitt i stundens hetta. Det som fortfarande fungerade för mig var att jag hade arbetat på en federal byrå sedan 2011 och hade varit involverad i alla nationella avtalsförhandlingar i nästan ett decennium.

Du är fortfarande en kandidat till tjänsten som Head Negotiator. Berätta för oss varför.

–Jag tycker självklart att det är ett roligt och spännande jobb. Jag känner att det fortfarande finns mycket arbete att göra för att bevara våra tidigare framgångar. Vi har långsiktiga mål fastställda av kongressen för 2022 och vi arbetar för närvarande med dem. Våra kollektivavtal separerar och skyddar våra medlemmar från deras arbetsgivare som fattar alla beslut.

Vad gör dig lämplig för denna roll?

-Jag tror att man kan spela en aktiv roll i olika aspekter som förhandlare. Det handlar om vem du är som person. Det är dock en framgång om du enkelt kan bygga relationer med andra. De litar på varandra och även om de tycker olika vet de var de står i liknande situationer. Det är svårt att förklara, men det är något man utvecklar med tiden.

– Att ha kopplingar är också väldigt viktigt. För när man behöver få råd om saker är det bra att känna många. För att få ett bra kollektivavtal är det viktigt att ha goda samarbetsrelationer med andra LO-förbund, framför allt 6F-förbundet, och att kunna stötta varandra.

– Jag har jobbat på ett federalt regeringskansli länge och har så många olika problem. Jag har många bekanta utanför facket, så i den meningen är jag ingen ingångspunkt. Innan jag blev förhandlingschef arbetade jag som biträdande förhandlingschef i flera år.

Hur vet medlemmarna att du är huvudförhandlaren?

– Jag tror att folk kommer att känna igen vad föreningen står för och vad vi står för.

– Vi kommer att lägga större vikt vid organisering, rekrytering, kontraktsbevakning och kontraktsstängning. Det är den grund som vi står på som fackförening. Men jag tror att om man märker någon skillnad alls så är det att vi försöker träna våra förtroendevalda att förhandla på egen hand.

Berätta gärna om dig själv. Vem är du och vad har du för bakgrund?

– Jag gjorde praktik på Sallen elektriska i Uppsala. På helgdagar och nattetid gick några personer till elverkstaden för att laga dammsugare och kaffebryggare. Så vi var tvungna att tjäna pengar. Sedan fortsatte jag att jobba där. Jag har varit i Salens i 16 år, varav 10 var som klubbpresident.

– År 2000, på AR-kongressen, valdes jag till ombudsman för Elektroingenjörsinstitutet i Uppsala. Då valdes justitieombudsmannen av riksdagen och var inte anställd som i dag. Jag minns att jag var väldigt känslosam, val är alltid speciellt.

Hur kom det sig att du gick med i ett fackförbund från början?

– Jag gick med i facket den dagen jag började jobba. Efter ett tag började jag förstå vilka problem det finns i det här yrket, särskilt orättvisor. En del toppmekaniker fick då betalt 50 kronor i timmen för modifieringar och merarbete. Andra fick bara 35 kronor. Det var det som fick mig igång. Det var inte rättvist.

– Våra klubbmedlemmar beslutade att vi alla skulle kräva samma timlön på 50 kr. Efter det blev det mycket bättre och svårare för ett företag att säga 35 kr till någon och 50 kr till en annan.

– Under min tid på Saren lärde jag mig att man kanske inte kan nå 100% på en gång, man måste förhandla lite i taget och förbättra en del i taget.

Har du några speciella fackliga minnen som du skulle vilja dela med dig av?

– Den senaste tiden har jag tänkt speciellt på när vi kämpade för Securitaspakten. Vi tvingades varsla om stridsåtgärder, förhandlade hela sommaren och nådde slutligen en överenskommelse i oktober. Vi lyckades stå emot med en kombination av styrka och strategi. Även om vi inte kunde åstadkomma allt var medlemmarna väldigt nöjda.

– Men det starkaste minnet är förstås när jag insåg att vi hade kommit överens om ett nytt riksavtal. När du skakar någons hand måste du berätta för din delegation inom några minuter, gå till förbundsrådet för godkännande och få ett kvitto på att jobbet är klart. När dessa sekunder kommer stannar tiden för ett ögonblick.

Vilka är de viktigaste frågorna i de kommande förhandlingarna?

– Vi har långsiktiga mål och jobbar mot dem. Det handlar om kortare arbetstid, högre pensioner, deltidspensioner och högre reallöner. Där har vi kommit ganska långt. Även ackordslön och lönestruktur är viktiga frågor för medlemmarna.

– Och vi får se till hösten vilka bra idéer som kommer från medlemmar i en konsensusmotion. Det finns alltid bra saker och historier som kan förvandlas till bra kontraktskrav.

Om du inte blir vald, vilket råd skulle du ge den valda förhandlingschefen?

– Det kanske bygger relationer och skapar respekt och förtroende för de vi jobbar med och de vi representerar. Bygg relationer med andra LO-förbund, som kontraktshandläggare och förhandlingschefer, och gör detsamma på arbetsgivarsidan.