Clara Kristalova ställer ut i Venedig: ”Det överträffar allt”

Vägen går längs sjön och passerar fårhagar. En klassisk ateljébyggnad med stora glasfönster och högt i tak står på en liten kulle framför granar och smala björkar. Klara Kristalova hälsar dig välkommen vid ytterdörren, där två keramiska skulpturer står och vaktar: en grå hund och en uggleliknande fågel. Det är som om hennes skulpturer inte kunde existera i ateljén. När du rör dig i trädgården kommer de att dyka upp lite i taget här och där.

Vi finns i utkanten av Limbo i Uppland. Klara Kristalova har bott med sin man, konstnären Peter Ahn, i många år. Hon säger att livet på landsbygden är väldigt deprimerande och ofta leder till dålig social kompetens. Men det finns utrymme att sprida sig här. För sju år sedan byggde paret den rymliga ateljén där hon för närvarande arbetar. Den omgivande miljön lämnar också avtryck på Kristalovas konst. Färgerna och texturerna av bark och gräs är inkorporerade i hennes arbete.

– Årstiderna förändras väldigt drastiskt här. När det är vår är det vår, säger hon.

Sedan hon tog examen från Kungliga Konsthögskolan i mitten av 1990-talet har Klara Kristalova varit ständigt aktuell. 2020 konstaterade DN-kritikern Sebastian Johans att hennes ”Gallery of Figures and Objects är en betrodd institution i svensk samtidskonst.” Genom åren har många människor kunnat bekanta sig med hennes keramiska skulpturer. Sniderierna har både mänskliga och djuriska drag.

Ändå blev hon förvånad när hon blev inbjuden att ställa ut i Nordiska paviljongen på Venedigs konstbiennale.

– När jag fick frågan om utställningen i Venedig fick jag panik – helt chockad. ”Jag trodde att idag var dagen jag gick i pension”, utbrister den 58-årige ensamartist.

– Jag kunde inte jobba på flera månader eftersom jag inte hade några idéer som lämpade sig för Venedig.

Formen på utställningen har äntligen börjat ta form. Klara Kristalova delar Nordic Pavilion med norska Tori Lones och finske Benjamin Orlow. Denna utställning, med temat nordisk mytologi, leddes av Anna Mustonen, intendent för Finlands museum Kiasma.

– Först var det fullt av Kalevala. Jag läste den inte och när jag gjorde det hittade jag nog inte så mycket, skrattar Klara Kristalova.

Den svenska konstnären närmade sig till sist ämnet genom själva platsen. En av särdragen i Nordiska paviljongen är att trädkronorna som växer i utställningsrummet sträcker sig ända till taket.

För närvarande är det centrala verket i Kristalovas utställning ett 12 meter långt träd vars framsida är dekorerad med ett jättelikt kvinnligt huvud. Ett antal av hennes distinkta keramiska skulpturer är placerade ovanpå och runt det liggande trädet. Den nordiska mytologin är kopplad till vår nutid genom träd, som ett slags möte mellan Yggdrasil och det moderna skogsbruket.

– Det här arbetet föddes ur bristen på makt över skogsbruket i Sverige. Det låter banalt, men det är sant. Det är så tråkigt att åka norrut och se en stad helt ödelagd. Och det är samma sak här – när man går ut och går i skogen försvinner allt. Det är grymt, sa Klara Kristalova innan hon utbrast:

– Nej, den är ute!

Tony the kelpie, en av Clara Kristalovas två hundar, har brutit sig igenom järnstängerna som håller honom inlåst i ett hörn av studion. Han är den mest vilda av de två och får inte ströva omkring inomhus. Kristalovas konstnärsassistent Eva Grahn släpper ut Kristalova i trädgården en stund. När vi träffades igen fortsatte Clara Kristalova sitt resonemang.

-Jag tänkte på känslan av hjälplöshet. Klimatkatastrofen smyger sig på oss och det verkar som om ingen bryr sig eller inte gör någonting politiskt för att konfrontera denna situation. Och lägg märke till hur vädret förändras. Det kan vara riktigt oroande.

– Samtidigt verkar empatin helt försvinna, och folk tycker att det är helt okej att etablera sig här och skicka folk springande för sina liv. För att vi ska upprätthålla någon form av ekonomisk standard, eller för att hålla vårt land rent, jag vet inte vad det är. Jag tror också att det här trädet är ett slags hantverk, och att folk använder det för att resa någonstans. Som en möjlig utrymningsväg.

Bild 1/3

Bild 2/3

Bild 3/3

På årets kontroversiella Venedigbiennal kommer allmänheten att kunna se Klara Kristalovas konst i XL-format. Hon använde denna möjlighet att expandera i skala och experimentera med nya uttryck och material som brons och trärelief. Trädet är 3D-printat och klädt med färgade mattor för att representera barken.

– Det var väldigt roligt. Först var jag helt förlamad, men jag började se det som en möjlighet att bryta mig ut ur mitt fack. Jag kanske trodde att jag inte ville vara en fånge av mitt eget material.

När Klara Kristalova gick på Kungliga Konsthögskolan ansågs keramik vara hopplöst förlegat. Speciellt när den är glaserad påminner den dig om en hobbyaktivitet eller i bästa fall konst och hantverk. Delvis på grund av detta blev detta material en konstnärlig fristad för Kristalova, en sorts punkverksamhet där hon kunde hitta sin egen stil.

– Jag kände mig lite av en rebell med min keramik, säger hon och skrattar.

Idag är det mesta annorlunda. Hierarkin mellan olika material har i stort sett upplösts och keramiska figurer förknippas inte nödvändigtvis med Lisa Larson.

– Jag har alltid tittat på mycket konst och gör det fortfarande. Jag gillar att snarka, men jag försöker dölja det om möjligt. Och du måste stå ut med att andra snattar på dig.

Tror du att du märkte det?

– Ibland, men det är bra.

Sommaren 2024 hamnade Klara Kristalova oväntat i rampljuset. Hennes skisser till verket, som avtäcktes på Hudikvar, väckte uppståndelse i sociala medier, där över 2 000 personer skrev protestbrev mot skulpturen och kallade den bland annat ”äcklig och ful”. Idag tar konstnärerna bakom de kritiserade verken historien med ro, men då var det annorlunda.

-Jag kände att jag blev mobbad mycket och det var riktigt jobbigt för mig ett tag. Folk tyckte det var fult och blev helt galna för att de inte förstod att det bara var en skiss.

När den 4 meter höga Hudiksvallstjejen installerades intill kajen verkade konflikten försvinna.

– Nu gillar folk det verkligen. Självklart tycker jag att det här är viktigt, men jag vill också att offentlig konst ska bli populär. Men kritiken kan ha gjort henne lite för söt, säger Klara Kristalova.

Samtidigt fick historien henne att fundera över konstens plats idag. Hon motsätter sig den avundsjuka bilden av att konst är en stor kultur för de som redan är förstådda, och beklagar att kulturen har så låg prioritet i politiken.

– Konst är viktigt eftersom det kan ge människor nya idéer. Det expanderar människor och gör världen större. Det är ett faktum.

Klara Kristalovas ateljé är fylld med skulpturer, växter, material och allmänt skräp. De antropomorfa skulpturerna placeras i rummet med lite brus och fåglar, flickor och djur samlas runt ytan. Det finns två ugnar i bakrummet där hon kan baka sina egna skulpturer. Även om det kan se lite kaotiskt ut, strider det enligt konstnären inte mot normala förhållanden.

– Man borde ha sett hur det ser ut innan. Vi har städat som galningar för att få hit folk.

Klara Kristalovas keramiska figurer beskrivs ofta som urklippta från de mytiska sagornas värld. Själv ser hon sin konst på ett delvis annorlunda sätt.

– För mig är det inte så mycket en myt eller en saga. Men jag tror inte att mitt verk existerar om inte någon tittar på det och tänker efter. Jag säger inte till dem vad de ska tycka, och om de bara ser en söt sagokille så är det bra. Men det är inte min bild i alla fall. Jag tänker mycket på medkänsla och respekt, maktbalansen och förhållandet mellan vikt och lätthet.

– säger Klara Kristalova och pekar på en av sina skulpturer, som om hon sitter där, som om en blomma blommar inifrån henne.

– Hon verkar växa och explodera. Det är som tonåren. Men det är inte i Venedig.

Clara Kristalovas pappa var skulptör och älskade Venedig. När hon var barn körde hennes familj en gammal Volvo Duet och sov i den. Även som vuxen besöker hon fortfarande där med sina barn. Att få ställa ut på Biennalen är väldigt viktigt för henne, eftersom det är kulmen på en lång karriär.

– Du behöver inte göra något mer efter det här. För mig är detta allt.

Den största utmaningen innan mässan var att inte kunna montera alla olika delar som var utspridda åt olika håll på grund av storlek och logistik.

Är du nervös för att få ihop allt?

– Jag är otroligt nervös. Tänk om du kommer dit med alla dina grejer och det inte fungerar?

Ja, vad gör man då?

– Då kan vi vara glada ändå. Jag tycker att det är okej, men jag vet inte.

– Folk kanske tycker att det verkar för dåligt och då hade de fel att ta risken. Men samtidigt, nu när jag är äldre, känner jag att det är dags att ta lite mer risk igen. Jag gjorde det för ett tag sedan och har gjort det jag är bäst på sedan dess.

läs mer:

Protester mot Ryssland vid invigningen av konstbiennalen i Venedig