Sarah Parkman pratar om nya albumet ’Aster, Atlas’: About trust

Strax söder om Nordingra kyrka ligger Falfals trädgård. Denna K-märkta Ongermanlands korsbyggnad, byggd på 1800-talet, verkar frusen i tiden. Åtminstone internt. En gång i tiden bodde det en samlare som ägnade sitt liv åt att kalla in prylar och föremål på auktion. Bland allt spillror på vinden finns hundratals år av familjehistoria bevarad, sa Sarah Parkman när hon gick upp för trappan.

– Det han gjorde var en kulturell handling. Det är ännu svårare att hitta ett sådant här ställe i Stockholm. Där är gamla saker ofta redan rivna och slängda.

DN hälsar på i den bitande kalla februarimånaden. Sarah Parkman fick hyra gården i några dagar, och är här med ett filmteam för att spela in det visuella som kommer att utgöra ramen för hennes nya album, ”Aster, atlas”.

Efter att ha tillbringat somrar hos sin mormor och farfar under barndomen känner hon till miljön runt Nordingra utan och innan. Mina föräldrar bor nu i närheten och de hjälper mig med en sovplats på rasterna och förbereder mig varm vegansk soppa och hembakat bakverk.

Men det finns nog mer än ett praktiskt svar på varför de valde att spela in här i Firfirth Gardens, funderar Parkman under lunchrasten.

– Ett svar är att jag omedvetet dras till gamla saker och historia. För mig som musiker är historisk musik råvaran jag går tillbaka till och bearbetar om och om igen.

Sarah Parkman blev mer känd som artist med 2019 års ”Vesper”. På samma sätt ”kom hon ut” som kristen, vilket kan ha haft en inverkan. På skivan, som delvis spelades in i Nordinglo kyrka, sjunger Parkman om sin tro och tvivel, tungt lutad på magen. Biskop Lars Parkmans röst hörs inifrån kören.

Det var ett oväntat personligt och välbehövligt tema 2019 i en desillusionerad och turbulent modern värld.

Tre år senare, 2022, släpptes albumet ”Eros Agape Philia” med tre olika kärleksteman. Eros (Eros). Gud (agape). och vänlig/familj (philia).

För den här utgåvan av ”Aster, Atlas”, säger hon, började allt med en stark längtan att skriva om trädgårdar.

– Efter de senaste årens turnerande var jag extremt trött. Av en slump befann jag mig i trädgårdarna till ett kloster i bergen i Frankrike. Det var det vackraste jag någonsin sett. Så jag satte mig ner och läste PO Enquist och fick tillbaka tron ​​på konsten. Sedan började jag och Hampus (Noren, reds. anm.) skriva ett album.

Var det en vacker upplevelse du ville skriva om?

– Det är inte allt. Trädgårdar innehåller många saker: skönhet, mystik, hopp, helande, men också hårt arbete. Alla som har eller har haft trädgård vet hur svårt det kan vara. Samtidigt är det konstigt att växtligheten återkommer varje år. När ett frö gror, vissnar de andra, vissnar och ruttnar. Det går inte att kontrollera och är en del av livet.

Under låtskrivarprocessen identifierade och formulerade hon och producerande partner Hampus Noren tre typer av trädgårdar som skulle prägla musiken på skivan som de arbetade mot. Några finns i klosterträdgården, representerar all kyrkomusik och framförs även på album. Det är delvis en jordbruksträdgård, det vill säga en folkvisa. Dels hemlig trädgård, en sorts fest- eller klubbträdgård som representerar lek och experimentlusta i form av moderna elektroniska element.

– Folkmusik och religiös musik, kyrkomusik, är mitt modersmål. Men jag jobbar mycket med dem, och musiken jag gör hade knappast låtit så här för 50 år sedan. Eller till och med för 10 år sedan. Jag tycker personligen att min musik låter väldigt modern.

Av de 10 låtarna på albumet finns det en låt som tog särskilt lång tid att färdigställa. Allt började när Sarah Parkman såg en kuslig, mörk trädgård framför sig, ”en Hieronymus Bosch-målning av himmel och helvete som händer samtidigt.” Hon försökte skriva om det, men det gick inte. Hon förstod inte vad låten handlade om förrän hon upplevde graviditet och förlossning.

– Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle göra ett verk om förlossning, säger hon med ett skratt. En vecka senare var allt jag kunde tänka på hur fantastisk denna upplevelse var. Så jag var tvungen att göra det.

Låten i fråga heter ”Salikons rosor” och är inspirerad av Astrid Lindgrens novell ”Allrakäraste Syster”. I sagan träffar flickan Barbro sin hemliga tvillingsyster, Ylva Li. Direkt efter att Ylva Ri fötts åkte hon till trädgården och underjorden. Den dagen rosen vissnar betyder det att Ylva Ri är borta.

– Det var under min förlossning som jag insåg att musik och bebisar kommer från samma ställe. Men döden också…

”Rose of Salicon” är inte den enda låten på Sarah Parkmans nya album som antyder sorg. Ledtrådar finns också i låtar som ”Svarta tråden” och ”Tre hjärtan”.

När jag frågar henne om det är hon först osäker på vad hon vill säga. Och hon tog steget och sa att det under hennes graviditet visade sig att tvillingar, det vill säga två flickor, föddes, men till slut var en av dem för liten för att överleva.

– I flera veckor fick jag leka med tanken på att ha två barn. Jag minns att jag blev förvånad över att det var tre hjärtan som slog i min kropp. Då var det bara vi två.

Sarah Parkman var tvungen att opereras och föda ett foster som senare dog.

– Jag kan se att det var väldigt svårt. Men när hon kom var hon också väldigt stark och full av liv. Att föda ett friskt barn var viktigare än något annat.

För närvarande är Sarah Parkmans dotter Simone drygt ett år gammal, men hon är fortfarande i Stockholm med sin pappa. Arbetsresan till Nordingra var den längsta period Parkman någonsin varit borta från sin flickvän.

– Att bli gravid är inget löfte. Min erfarenhet är att det är vanligare att kvinnor förlorar ett barn än man kan tro. Oavsett om det är frivilligt, abort eller ofrivilligt. Det är en del av livet och du kan inte kontrollera det.

Musik är självavslöjande. Har du någonsin undrat hur mycket du ska ge?

– absolut. Men ända sedan vi började göra musik tillsammans för 10 år sedan har jag och Hamps idé alltid varit att gå dit vi känner som mest. Jag gjorde likadant den här gången också. Men det är klart att jag hade mina tvivel. Jag har varit rädd för att misslyckas.

Jag läste i en intervju att du beskrev Vesper som din ”pappas album” på grund av dess kristna teman. I ”Eros Agape Philia” siktar hon på att bli mamma. Jag är nyfiken på vem ”Aster, Atlas” är riktad mot.

– Det omedelbara svaret är ”mitt barn”. Det kanske började som en skiva om trädgården, men jag började förstå att jag sjöng för barn. Båda är mina nuvarande barn. Men detsamma gäller barnet inom mig.

Lunchrasten är över och filmteamet rusar för att ta vara på dagens få soltimmar. När det började mörkna spelade de in scenen framför en brasa, som skulle ingå i videon ”In manus tuas pater”. Låtens titel betyder ”Into Your Hands, Lord God, I now depart my spirit” och är baserad på en gregoriansk hymn från 1200-talet.

Sarah Parkman tror att den här låten sammanfattar albumet som helhet på flera sätt.

I den nya texten sjunger hon, ”Bland vildvin, astrar och ringblommor. Nu vilar jag i dina händer.”

– Hela albumet handlar egentligen om tillit. Ge upp dig själv. Våga vila i att det blir okej.

läs mer:

Valkyrie All Stars skapade folkmusik om baksmälla och banade väg för den i Norge