Skivrecension: Knäskål – “Fenian”

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Under de senaste två åren har knäskålar blivit det mest omtalade fenomenet inom musik. Den främsta anledningen till detta är Israels starka engagemang för massakern i Gaza. Det nya albumet ”Fenian” avslöjar också identiteten för dessa extremt begåvade musiker: Mo Chara, Móglaí Bap och DJ Próvaí.

Ett oraffinerat, lite slarvigt tilltal (som jag verkligen älskar) har blivit…moget på ett sätt. De 14 låtarna sträcker sig från hiphop, minimalistisk house, melodisk drum and bas till hård techno, allt med en Prodigy och Chemical Brothers-anda.

I en mycket intensiv ”karneval” rekonstruerar de terrorrättegången mot Mo Challa på sitt eget smarta sätt.

Nästan varje låt är värd att nämna, från suggestiva ’Smugglers and Scholars’ till groovy ’En La’, som inleds med ’Rule Britannia’ och bygger upp till en satirisk uppgörelse mellan Charles och Keir Starmers monarki. Texterna växlar mellan engelska och irländska, med hjälp av rapparen Fawzi på arabiska på ”Palestina”. ”Big bad Mo” drivs av en underbar klubbrytm som avbryts av en charmig synth-pop-loop. I en mycket intensiv ”karneval” rekonstruerar de terrorrättegången mot Mor Challa på sitt eget smarta sätt. Charmen med detaljer kan också hittas i mindre uppenbara låtar, som den Peter Hook-liknande baslinjen i ”Cold at the Top” eller det tvivelaktiga, suggestiva ”Clint Eastwood”-beatet från ”Gaelic Phonics”.

Allt är integrerat och kombinerat till en innovativ och harmonisk helhet. Kanske saktar ner tempot något mot slutet, den avslutande ”Irish Goodbye” är en sårbar och utsökt iscensatt final. Knäskålens egen ”Dry Your Eyes”, med spoken word-poeten Kay Tempest som ersätter Mike Skinner, sjunger Moghlai Bop till sin mamma som begick självmord.

På många sätt är The Fenian en anmärkningsvärd prestation. Efter att ha släppt ett karriärdefinierande album tog Kneecap nästa steg utan att offra något av sin identitet. Faktum är att våren 2026 kommer trion förmodligen att göra den mest angelägna musiken i världen, inte bara när det gäller sitt politiska budskap, utan också när det gäller hur bra det låter.

Bästa låt: ”Big Bad Mo”, ”Irish Goodbye”

läs mer:

Konsertrecension: Patella predikar för kören på ”Way Out West”

Läs alla nyheter om patella här

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Gabriel Zetterström