Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren ansvarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Diskussionsartikeln (DN Debatt 26/4) om Alzheimerläkemedlet recanemab (Rekenbi) präglas av förenklingar som riskerar att vilseleda både patienter och beslutsfattare. Artikeln betonar att läkemedlet är ”godkänt i 53 länder”, som om det är lika med utbredd användning eller offentlig finansiering. det är det inte. Marknadsföringstillstånd är inte detsamma som att användas. Och faktiskt finns det för närvarande inget land i EU där requembi är fullt finansierat inom den offentliga hälso- och sjukvården. Att utelämna denna viktiga distinktion skapar en falsk bild av hur långt implementeringen faktiskt har kommit.
Förklaringen av effekter saknar också nyans. Även om Rekenbi har presenterats som ett banbrytande läkemedel är dess kliniska nytta begränsad och dess effekt, statistiskt bevisad, bromsar sjukdomsförloppet måttligt. För många patienter innebär behandlingen inte en dramatisk förändring i det dagliga livet, men det kräver betydande medicinska resurser. Det kräver till exempel upp till fem MR-undersökningar per patient under en sexmånadersperiod, vilket ökar kostnaderna och riskerar att tränga undan andra behandlingar.
Riskerna förringas också. Denna behandling kan orsaka biverkningar av mikroblödning i hjärnan, så noggrant urval och noggrann uppföljning krävs. Det är inte en ”bara introducera” behandling.
Om vi ska ta diskussionen på allvar måste vi börja med att förklara situationen korrekt.
När debattörer beskriver försiktighet som ett ”pinsamt svek” blandar de ihop medicinska förväntningar med medicinskt ekonomiskt ansvar. Enligt riksdagsbeslutet ska behandlingar i Sverige baseras på behandlingar som ger rimlig nytta jämfört med kostnader och risker ska prioriteras.
Det här diskussionsinlägget nämner också två utvärderingar (Xia et al, Wimo et al) medförfattade av flera diskuterande. Båda dessa indikerar mycket riktigt att det finns prisnivåer där behandlingen är kostnadseffektiv. Dessa prisnivåer är betydligt lägre än bolagets efterfrågade priser och det är tydligt att även i denna utvärdering bedöms de terapeutiska effekterna vara begränsade.
Med andra ord, i motsats till vad som antyds i diskussionsartikeln, råder det en samsyn mellan NT-rådet och flera författare när det gäller utvärdering av behandlingseffektivitet. NT-rådet har förhandlat med företaget om ett acceptabelt pris. Att förhandlingarna rimligen inte ledde fram till en överenskommelse gör att det pris som bolaget erbjudit inte motsvarar den begränsande effekt som det förefaller råda konsensus om. Därför ligger detta ansvar på företaget, och kanske borde det ha varit huvudfokus i diskuterarens budskap. Processen och NT-rådets beslut är inte transparenta eftersom företaget begärt att utropspriset ska hållas konfidentiellt.
Om vi ska ta diskussionen på allvar måste vi börja med att noggrant förklara situationen. Annars riskerar du att fatta beslut utifrån utvalda fakta.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
