Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Det finns som bekant inte många saker som kan jämföras med att se Thåström live. Men det är svårt att få nog av det.
Naturligtvis är huvudpersonen själv medveten om detta. Det är därför han fortsätter att turnera så kraftfullt. Det är därför han ibland samlar guldkornen från sina liveframträdanden till exklusiva skivor. Senast var våren 2020, mitt i en pandemi, när ”02:00, fönster öppna” påminde människor om allt de hade missat.
Det nya livealbumet är livligare än sin föregångare, med 15 spår istället för nio, och består av inspelningar från 2022 till 2025. Alla som varit på en konsert nyligen kommer att känna igen låtlistan. Sedan ”Klockan 2 på natten…” har Thåström släppt två album, ”Dom som Skiner” och ”Somliga av oss”, från vilka totalt sex låtar är hämtade. ”Södra korset” fnyser fram, ”Solen i den vänstra” glittrar som en roadmovie, och ”Det bästa av allt” ger en sprakande final. ”Magisk åndligt” erkänns alltmer som en av Toströms starkaste prestationer, en modern klassiker som utspelar sig både textmässigt och musikaliskt. En liten negativ poäng är dock att låten ”Isbergen”, som texten till albumets titel härstammar från, inte finns med. Det här är den typen av industrirock som fungerar bättre live än studioversionen.
Vad mer saknar du? Kanske i ”Karenina”, särskilt i förra sommarens tolkning av Suno Satra, tappade en synbart överväldigad Toström texten. Kanske är ”Den dan” en pärla av en förening som startade en något oväntad klubbturné 2022. Garanterat en härligt lerig ”Nord/Syd”. Fler vill ha det. Däremot är lyckligtvis ”Fröken Huddinge – 72” med.
Två saker sticker ut. Dels är det det balanserade och vackra arrangemanget, dels Toströms förmåga att omväxlande infoga seriösa och lekfulla grepp i sina egna texter och melodier. Förmågan att återuppfinna sig själv, så att säga. Detta syns tydligt, till exempel i ”Girl with gold”, som är liknande men texten har ändrats. Det utdragna introt till ”Nobody Sings the Blues Like Jeffrey Lee Pierce” vävs fram och tillbaka över ett postapokalyptiskt gränsland med munspel. ”No Down Song” spelas med delikat medkänsla, medan ”All Want to Heaven” blir en desperat vädjan. Men det bästa ögonblicket är ändå ”Flyktsoda”, tillsammans med tidigare nämnda ”Magical Infinity”. Att en modern, lågmäld tolkning (ett ”heem” som uppmuntrar åskådare att spela fotboll) nu är tillgänglig för allmänheten är en kulturell handling.
Eller så kanske man faktiskt kan säga det om skivan som helhet. Livealbumet är inte helt relaterbart jämfört med resten av deras diskografi. Det är något fel med det här konceptet. Som artist är det ännu viktigare att komma på något som tillför något snarare än en tråkig upprepning. Toström har definitivt lyckats koka ner resultaten och förpacka dem som något enastående och nytt på samma gång.
När allt kommer omkring, som man säger i ”Körkarlen”, kan du få din tårta och fortfarande ha den.
Läs mer om musik och andra texter av Gabriel Zetterström.
