Detta är ett inlägg för Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Jag hade varit borta från Sverige i många år. Nu när jag kommer tillbaka till jobbet som sjuksköterska har jag en klump i magen. Landet jag lämnade stoltserade med några av världens bästa äldreomsorg. Landet jag återvänder till verkar ha glömt att vi värdesätter människor, inte maskiner.
Som timanställd inom äldremedicin och hemtjänst har jag ett unikt perspektiv. Jag är en medicinsk ”hemlig inspektör”. Jag hoppar från avdelning till avdelning, besöker olika sjukhus och går in i otaliga hem. Du får se vad som fungerar. Och bäst av allt, du kommer att se vad som faller samman.
Det första som slår mig är tystnaden från ledningen. Jag sitter på en skattkammare av kunskap som ”timer”. Du kommer att se ett mönster där heltidsanställda går obemärkt förbi och kontorsledningen aldrig har tid att märka.
Varje dag träffar jag kollegor som inte behärskar svenska så bra.
Men min röst är sällan eftertraktad. Istället tvingas jag in i en stel hierarki där erfarenheter diskonteras mot budgetmål.
Mest smärtsamt ser vi hur jakten på billig arbetskraft har blivit viktigare än kvaliteten på vården. Vi pratar om våra äldre som byggde detta land. De förtjänar trygghet, men istället ställs de inför personalförändringar som kommer att göra alla yr.
Ännu mer oroande är språkbarriären. Varje dag möter jag kollegor som inte har tillräckliga kunskaper i svenska för att förstå medicinska instruktioner eller, kanske mycket viktigt, som inte kan föra lugnande samtal med oroliga patienter. När kommunikationen störs äventyras säkerhet och värdighet.
Jag kan se de tomma blickarna från äldre människor som inte förstår.
Vad var tanken här? Hur kan en chef godkänna en anställning om grundläggande kommunikation inte fungerar? Tyvärr är svaret ofta enkelt: det är den billigaste vägen att gå.
Att välja att spara pengar på bekostnad av förmåga är en farlig väg vi tar. Medicinskt arbete kräver ett hjärta, men det kräver också specialiserad kunskap och förmåga att förstå människorna framför dig.
Jag ser den korruptionen varje dag. Vi bevittnar de tomma blickarna hos äldre människor som inte förstår oss, och utmattningen av de av oss som faktiskt ger vård men inte har verktygen för att göra vårt jobb ordentligt.
Det är dags att sluta se på äldreomsorgen som en utgiftspost som måste skäras ned. De ansvariga måste börja lyssna på oss på marken. Om vi som ser bristerna inte säger ifrån, vem tar upp de äldres fall?
Sverige kan mer än så här. Vår seniora befolkning kräver kvalitet såväl som lägsta möjliga pris.
Mer information om avsändaren: Vem är avsändaren och hur skriver man ett svar?
Övrigt inlämnat av: dn.se/insandare
