Det kan finnas en konservativ trend i samhället, men antalet skilsmässor minskar inte. Men antalet logistikproffs har exploderat, skriver Jessica Erickson.
Det har gått sju veckor sedan jag förlorade mina barns pappa och jag ligger i dödens dal, insvept i en filt i soffan, oroligt tittar på tv, planerar aldrig att gå upp igen.
Då kom min vän Anna på en idé med ett annat perspektiv. ”Har du någonsin hört talas om Kintsugi? Det är en japansk konstform att reparera trasig keramik med guld. Resultatet är vackrare och mer hållbart.”
Med andra ord, kommer något bättre någonsin att resa sig ur askan efter den utbrända kärnfamiljen?
Jag fnyser vad jag uppfattar som självhjälpsfraser som ”Ny andlig visdom”.
En lugn buddhistisk retreat i Värmland är din nästa ledtråd? Och för vilka pengar?
inga. Anna ger helande till de fattiga. När jag sträcker mig efter den lilla påsen med torr sake kan jag inte låta bli att slänga den i papperskorgen.
”Lägg örterna i kokande vatten och lägg dem på golvet, ta av dem nakna och sänk ner halsduken över ångan”, säger hon. Mina näsborrar blossar aggressivt. Anna skrattar och drar upp en flaska vin ur väskan.
Tack, gode Gud.
Jämför skilsmässobarn med bonusfamiljer
Dramaserien ”Skilsmässobarn” går just nu i SVT.
Många människor (något slarvigt) jämförde den här serien med ”Bonusfamlijen”, men de är väldigt olika i innehåll och ljudkvalitet.
Här följer vi i första hand vuxna barn som brottas med den dysfunktion som egoistiska eller allmänt klumpiga föräldrar orsakade för 10 eller 15 år sedan.
Om du ser på den här serien som en slutsats för oss som är splittrade i ”vad som händer härnäst”, så är det en ganska dyster framtid för oss.
I slutet av det fjärde avsnittet undrar du om de kommer att kunna fixa det som har varit trasigt så länge.
Fem syskon med fem olika verklighetsuppfattningar, plus föräldrar med egna berättelser och oläkta sår. Hmm.
Streamingtjänster varnar vanligtvis tittarna för ”rökning och dåligt språk”, men vi skilsmässobarn förväntas hantera den totala verkligheten utan varningar eller skyddsnät.
Seriens skapare får ofta rätt
För serieskaparna får ofta rätt. Den övergivna dottern inleder själv ett förhållande med den upptagna fadern till ett litet barn, och medan den konfliktvilliga sonen drar sig tillbaka in i rummet när bråken blir hetsig, gör den (biologiskt) faderlösa dottern det till sitt livs uppdrag att vinna sin fars kärlek med oklanderliga färdigheter.
Ja, det är något jag vill att alla skilsmässobarn ska tänka på.
För hans del var hans skildring av den självcentrerade patriarken (spelad av Gustav Hammarsten) högst chockerande.
Med imponerande envishet avvärjer han alla tillvägagångssätt från ättlingar som söker kontakt.
Istället blir katten ett kärlekskärl för den övergivna dottern.
”Pappa är här, nu är det mysdags”, säger han sluddrigt, med den mjukhet som riktiga barn bara kan drömma om.
Befolkningsminskning i kärnfamiljer
Detta påverkar förstås även kärnfamiljen.
Men jag tror att den tidiga intimiteten, kärleken, ger smörjmedlet för relationen.
eller inte. Kanske är logistiken deras enda fördel? Det finns inget behov av att samordna tusentals olika fritidsaktiviteter, semestrar och skollov med 10 andra vuxna och barn.
Att slippa skicka tusentals sms om dagen med frågor om vart mina fotbollsskor tagit vägen och (mitt hår slets) vart mina jäkla overaller tog vägen?
Nej, vi saknar inte den gamla sortens skilsmässa, där en förälder försvinner eller flyttar till Malmö med sin syster medan hans bror är kvar i Borden. Jag växte själv upp i en sådan psykiskt kaotisk miljö. På grund av den erfarenheten har jag länge motstått att bilda en egen familj.
Men se, vilka enkla vardagspussel de måste ha haft!
Det kan finnas en konservativ trend i samhället, men antalet skilsmässor minskar inte. Antalet logistikproffs har dock exploderat.
Detsamma gäller mängden charmattacker.
Ex-pojkvännens nya grej fascinerade mig
När min ex-pojkväns nya flickvän första gången kom och hälsade på mig hade hon en vacker klänning, hennes blonda hår rann längs ryggen och en flaska vin i handen.
För att vara ärlig så förtrollade hon mig.
Hon charmade barnen genom att (bland annat) ge dem ett fräckt ägg varje gång de sågs. Observera: Det är så barnpsykologer arbetar. Vänligen notera.
Sex år har gått sedan Dödsskuggans dal, och släktträdet har grenat ut sig och breder ut sig nu som ett vilt snår.
Trots serier som ”Skilsmässobarn” och andra reportage om utmaningarna framöver ser jag positivt på framtiden.
Kanske hade vi tur eftersom vår nya familj består av människor som arbetar övertid för att få jobbet gjort. Som ett resultat har mina barn nu fyra förlovade vuxna istället för två.
Säg inget till Anna, men ibland viskar hon när hon tänker på oss.
Kintsugi
Kintsugi
Kintsugi
