Det här är en utvald ledare skriven av en anställd på Dagens Nyheters redaktion. DN:s politiska ställning är oberoende och liberal.
Detta problem är välkänt. Det gör att det är för lite rörelse bland barn och unga. All avskärmning bortom sömn, psykologisk hälsa och verkliga relationer kommer inte att förbättra situationen. Faktum är att även om barnkontrollerna har minskat något de senaste åren är stillasittande ett utbrett fenomen. Dessutom är idrottsklubbarnas aktiviteter inte jämnt fördelade. I socioekonomiskt gynnade områden är två av tre barn i åldern 7 till 12 år aktiva i föreningsidrott, jämfört med bara 37 procent i fattigare områden.
Med detta i åtanke är tanken bakom fritidskort bra, att barn och unga ska kunna delta i fritidsaktiviteter oavsett hushållets ekonomiska situation. Kortet, som introducerades förra året, innebär att familjer får 550 kronor per barn i åldrarna 7 till 16 att lägga på aktiviteter. De som får bostadsbidrag kan få tillgång till upp till 2 500 kronor per barn.
Men att vara stor på pappret är inte detsamma som att vara stor i praktiken.
Att vara bra på pappret är inte detsamma som att vara bra i praktiken.
Folkhälsotjänstemän säger nu, efter att ha granskat förra årets siffror, pengarna spenderades mest av allt av föräldrar som antingen var högutbildade eller ekonomiskt starka (Ekot 22/4). Det är precis vad vi varnades för innan huvudbokkort infördes. Norge har redan testat den här modellen och avslutade ett försök efter att ha upptäckt att pengar gick till människor som inte behövde dem.
Mellan- och överklassfamiljer har redan möjlighet att skriva in sina barn i fotbolls- och banlag, samt teatergrupper och andra kulturaktiviteter. För dem innebär ett fritidskort bara att betala skatt och få pengar tillbaka i en ny form, och därmed i onödan utöka statens omfattning och byråkrati. Ytterligare administrativa bördor läggs på föreningar som tidigare helt enkelt fick betalt för att få pengar från allmänheten.
Därför vore det rimligare och i linje med det uttalade syftet med fritidskortet att ge stöd endast till familjer som behöver kortet av ekonomiska skäl. Eller att höja barnbidragen till hushållen under en viss inkomstnivå. Målet ska inte vara att alla familjer ska bedriva verksamhet på statens bekostnad utan att det inte ska vara en klassfråga för barn att få möjlighet att bedriva kultur- och idrottsaktiviteter på sin fritid.
När politiker delar ut pengar brett till folket kan det framstå som generöst, som att halvera matens mervärdesskatt eller sänka bensinskatten. Men att inte ge stöd direkt till dem som faktiskt behöver det är kostsamt och ineffektivt.
Den svenska medelklassen behöver inte fler subventioner.
läs mer:
DN-redaktionen: Det här är dyrt, Eva Bush.
DN-redaktionen: Sverige ska snart föra diskreta samtal med talibanerna
