Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Förra höstens konstnärliga kupp mot Louvren var mirakulös på många plan. Men kanske främst som ett ögonblick i historien där fyra killar faktiskt träffades och gjorde något tillsammans, snarare än att bara prata om det eller låta det rinna ut i sanden.
Detta måste vara den största logistiska bedriften sedan Jesus, i 30-årsåldern, lyckades samla 12 personer till middag.
Det hade jag aldrig kunnat göra.
Du måste hela tiden påminna, tjata och vägra ge efter, annars blir världen omkring dig tystare och tystare tills den beryktade manliga ensamheten framstår som något irrelevant mitt i livet.
Förra året frågade jag mina föräldrar vilka fem lektioner de skulle vilja att jag skulle ge vidare, och sammanfattade de lärdomar de har lärt sig under en livstid i en praktisk lista. Ett av pappas råd var att ”värdera din vänskap”. Att hennes mamma inte ens nämnde det visar att även om den sociala delen är uppenbar för kvinnor, är det en ständig kamp för män. Du måste hela tiden påminna dem, tjata på dem och vägra ge efter. Om du inte gör det kommer allt omkring dig att bli tystare och tystare, och så småningom kommer den där ökända manliga ensamheten att dyka upp mitt i ditt liv som en avskildhet och ta dig bort från varje situation.
När mina tankar vandrar på natten är det oftast där jag hamnar. Det betyder att dina vänner med åren har blivit färre, flyttat bort eller blivit mer avlägsna. Enligt forskning från University of Kansas tar det över 200 timmars social tid att få goda vänner. Det går mycket snabbare att tappa en.
Så jag tar min fars råd och tjafsar, gnäller och beter mig. Det kanske aldrig blir så svårt att älska mig som när jag slog mitt personbästa om och om igen i den skyldiga pressen. ”Att få ihop er är ett heltidsjobb”, skriver jag när mitt budskap ändras från passivt-aggressivt till aggressivt-passivt. ”Man måste gifta sig eller låta döpa sina barn för att kunna vara med” (sista gången vi träffades var bröllop och dop; nästa gång blir det nog någons begravning).
Min vän beställde utegångsförbud på söndagen. För på söndagar är F1 på tv. ”Jag vill inte höja rösten hela helgen”, säger han och får människors rykte som flockvarelser att kännas som ett fruktansvärt smutskastning.
Jag antar att jag bara är en kille i ordets vagaste bemärkelse. För det mesta känner jag mig trött och utmattad, vilsen och uttömd, som om jag precis kommit ut ur en känslomässig kateter.
Män gillar inte att vara behövande eller uttrycka sina behov, så det är ansträngande att vara så krävande. En man måste vara socialt oberoende. Helst ska du drömma om att leva som ensamseglare. Så jag är nog bara en kille i ordets vagaste bemärkelse. För det mesta känner jag mig trött och utmattad, som om jag kommit ut ur en känslomässig kateter, känner mig vilsen och uttömd. Jag kan inte förneka att jag är en outhärdlig person. Det är åtminstone så jag känner. Nervös och tjatande, kanske ännu mer.
Jag läste i en rådspalt att människor måste vara mer mystiska, frånvarande, bära sin egen vikt och inte störa andra. Om du gör det, står det, blir du en ”magnetisk kraft” – vilken mystisk varelse hör aldrig från dig? Men det verkar också svårt. Är vi verkligen vänner om vi måste spöka dem för att hålla kontakten? Och är vi fortfarande vänner även om vi sällan ses?
Senare gav Soraya Beys skriverier i DN:s vänskapsartikelserie mig förståelse. Hon skriver om en vän som ofta ställer in möten: ”Hon sa till slut att hon alltid är väldigt trött.”
De är inte så stoiskt oberoende som de skulle vilja. De är bara läskiga! Nervös, nervös, jag kommer inte ihåg någonting
Det råder ingen tvekan om det! Män blir snabbt uttråkade av att umgås och bara tänka på det, för att umgås är en bedrift för dem. tävlingsmoment. De är inte så stoiskt oberoende som de skulle vilja, de är bara rädda. Jag är nervös, nervös, för jag kan inte komma på någonting. Jag läste en gång att män har svårt att sms:a eftersom pressen att kommunicera något substantiellt och eftertänksamt blir så förlamande att de undertrycker det och slutar med att sms:a tills de inte får svar.
Detta är en märklig asymmetri. Kvinnor lär sig tidigt att frukta vad som ska hända dem. Män lär sig att vara rädda för hur de ser ut.
Kontakta en vän som har flyttat till Paris och föreslå att de besöker. Bara för att vara säker vill jag tillägga: ”Det enda jag vill betona är att vi inte behöver spendera så mycket tid tillsammans.”
”Nej, jag ska ta en öl och se en film”, svarade han. Sedan blev det en lång tystnad, följt av: ”Filmen är bra, då behöver vi inte prata.”
Läs fler texter av Christopher Ahlström.
