Spara intehålla
expandera till vänster
helskärm
Hudikvar.
Kan jag avlägga eden i en ishockeykyrka?
Det kommer att bli ett helvete om Hudik inte får sin vilja igenom i vår.
En gång i tiden drack framstående trämecenater punch på Hudikvars Stadshotell, men nu passar byggnaden perfekt som gästhem för långväga reportrar och lönnfeta sportjournalister.
Att nå NHL:s privata ”Pacific Division” är mycket enklare än att ta sig till Allsvenskan för ett ishockeylag, men nu har de i alla fall nått något som kallas ”slutspel”.
Helsingland välkomnade oss med solsken. Det var en gång ett sådant vårsolsken att Thomas Brolin struntade i middagen för att stanna ute och spela lite mer fotboll.
Radusparken såg ut som ett dansgolv och de vitkindade gässen runt Lilfjorden fnittrade och lät som en NHL-sändning på Viaplay. Jag stod en stund vid Mergen Sjöbodal och väntade på att fiskebåtarna som fångat så många störar skulle komma in med sina redskap.
Det var en sådan dag.
Det finns vissa saker i livet som är särskilt roliga.
Självklart min familj.
Min fru och barn.
Alla djurbitar som min fru och mina barn fick.
Dessutom älskar jag att gå till nya ishallar.
Jag har några gånger sett den knallgula trähallen känd som ’Hockeykyrkan’ vid Lillfjordens strand, isbanan intill Griffithsvallen.
Nåväl, stjärnorna har äntligen kommit i linje.
expandera till vänster
helskärm
Här spelas den första matchen om en plats i Ishockeyallsvenskan mellan Hudiksvall och Visby, men få lag har upplevt svensk ishockeys grymheter som Hudiksvall.
Sedan Lindefallets SK startade sin herrdivision 1970 verkar det som att det varje år har varit en match, ett mål, en studs ifrån att ta sig upp till högsta ligan för första gången i föreningshistorien.
Platsen där du står är numrerad
Det är nästan tradition att kvalmatcherna slutar med att Hudiksvall blir kvar i allsvenskan i några minuter och när allt är klart så räcker det och de ligger kvar på första plats ett år till.
Förra året lyckades man tvinga fram en femte och avgörande hemmamatch inför fullsatt hall i sin finalserie mot Troja.
Vi förlorar med 1-5.
De har nu ytterligare ett finalspel i ”Hockeykyrkan”.
Den kallas Hallen för att den utifrån ser mycket mer ut som en kyrka än till exempel Nobelhallen (som ser ut som ett nedlagt kärnkraftverk i Litauen, vilket är helt okej) eller många andra salar i Sverige.
Hudiksvalls ishall är spektakulär på sitt sätt.
Strax innanför entrén finns ett litet museum tillägnat Janne Olssons verk ”Rion.” Lion är en sorts sportbyrå som sponsrade svenska superstjärnor som Ingemar Stenmark och fungerade som återförsäljare av klassiska svenska sportartiklar.
expandera till vänster
helskärm
expandera till vänster
helskärm
chevron högerNästa
1/2Foto: Marcus Raby
Det kommer mer att komma.
Vi var fyra ackrediterade journalister, två från Gotland och en från Sveriges Radio P4, som skrev på nedan.
Ändå fanns det ingen chans att säkra ett rum i den lilla pressläktaren som kallas ”jakttornet”.
expandera till vänster
helskärm
Det säger fortfarande något om ytan.
Längre bort?
Här finns numrerade montrar.
kan inte tro det.
Jag undrade hela natten varför Kurt Orström, som hade en reserverad plats, inte var här.
expandera till vänster
helskärm
De spelade både Maura Trasks ”Klappa Hendana” och Christet Utsende, ett punkband från Gnaap, i hallen under pauser i spelet.
snygg.
En liten hylla med folk på var sida om kortsidan.
trevlig
expandera till vänster
helskärm
expandera till vänster
helskärm
Bortasupportrar måste gå in genom fotbollsläktarna och stora fönster längs hallens kortsidor släpper in naturligt ljus som är ofattbart sedan 1987, då Sverige spelade sitt VM i Wiens stadshus.
Om Hudiksvall reste hela vägen till allsvenskan skulle förbundssäkerhetskonstaplarna förmodligen få sårskorpor på ögonlocken, men det gör inget.
Att åka och se ishockey i Sverige är inte farligt och bortasupportrar kan få en fantastisk upplevelse här.
Se nya saker och vidga dina vyer.
Är det inte det livet handlar om?
Men vägen är lång, då det inte finns något så långt, svårt och svårt som steget upp till allsvenskan i ishockey.
Lehmans spådomar för svensk ishockey.
expandera till vänster
helskärm
”Ravens”, som Northern Division One-serien hette, visade hemmalaget på en 37-matchers segerserie och sparkade igång på ett sätt som fick Visby att se ut som ett gäng pensionärer som hade kommit till Hudikvar för att delta i ”etableringen av träindustrin i Hudikvar på 1850- och 1860-talen”.
1-0 efter 2.15.
2-0 efter 3.10.
Inledningsmålet var läckert.
Han försvarade buren, gjorde långsamma byten och efter att hans spelare lämnat boxen rusade han runt boxen i rasande fart, korsade isen, gjorde långa passningar, vänder mot mitten och avlossade skott över mål.
Ibland behöver ishockey inte vara svårare än så.
Det stod 4-1 efter första matchen, vilket förståeligt nog blev rörigt då båda lagen försökte ta sig ur samma trånga passage.
samtidigt.
fullkomlighet.
Det är som att tvinga in en matador och en tjur i samma tunnel.
expandera till vänster
helskärm
Resan fortsätter in i ”råtthålet”
Matchen följde Hudiksvalls förslag i första perioden, ingen spelade i andra perioden, och Visbys förslag i tredje perioden.
Matchen stod 4-2, och med tanke på erfarenheten av ”Hudik” i de senaste kvalmatcherna var mittpartiet lite löst och avslutningen fortsatte att vara skakig, när Visby reducerade det numerära underläget till 4-3 med fem minuter kvar av matchen.
expandera till vänster
helskärm
Denna kväll stannade vi där och Hudiksvall stod för.
– Någon ropade: ”Nu ska vi bada i Lil’fjorden!”
När jag konfronterade den här unge mannen drog han omedelbart tillbaka sitt löfte.
– Det kan gå upp, men det går nog tillbaka till helvetet.
Förr eller senare kommer du definitivt att falla i helvetet.
Det kanske dock inte blir möjligt i vår.
En ny match spelas ”i kyrkan” på lördag och färden går vidare till ”råtthålet” i Visby, som tränaren Hans Sarkjärvi kallar ö-hallen.
Jag tycker att det låter lockande.
Och slutligen ville.
Kurt Orström, var är du?
En tjänst i ”Hockeykyrkan” väntar på dig.
expandera till vänster
helskärm
