Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Som alltid pågår det en lågmäld ideologisk strid i svensk fotboll. Dess huvudsymbol har blivit KPI, eller nyckelprestandaindikator. Det är med andra ord ett kvantifierbart värde som mäter hur du presterat mot uppsatta mål. ”Man” betydde förr ett företag, men nu kan det enkelt ersättas av till exempel ”hammarby”.
Allsvenskan har länge varit synonymt med den lilla galliska byn Asterix och Obelix. Romarriket, den sista platsen på kartan där modern fotboll (även om jag inte är säker på vilket av dessa fenomen du tänker mest på) finns, har ännu inte erövrats.
Vårt magiska elixir är 51-procentsregeln (vilket innebär att aktiebolag som driver elitverksamhet alltid ska vara majoritetskontrollerade av idrottsföreningar), vilket har avskräckt stora kapitalinvesterare. Vi har spelat lite dålig men rolig fotboll.
Tills ett gäng datatornördar började göra oväsen om hur det, tack vare mer strömlinjeformade sätt att arbeta, var möjligt att växa rejält utan tillströmning av externt kapital. Dessa är till stor del hämtade från företagsvärlden, där självgod jargong och färglös effektivitetsmani framkallar visceralt motstånd i våra största massrörelser.
Men den metoden ger resultat, och den genomsnittlige fotbollssupportern är ingen ideolog. Så länge vinsten hämtas hem sväljer vi det mesta. Så det är inte så olik konsultgruppen som vi kan tro.
Förresten, vare sig man sväljer det eller inte – även om det skaver äpplet så är en ny, effektivare, databaserad metod i grunden förbundets demokratiska sätt att få fram bättre fotboll. Det tycker jag, och det gör många andra också.
Men en ny rapport från Center for Sport Research säger att när specialisering sprider sig från klubbar till akademier och förvandlar barn till professionella fotbollsspelare, kommer problem bortom jargongen från affärsvärlden.
Det är de unga spelarna som har marknadsvärde utomlands, och kapital investeras i dem för att utveckla dem. CIF-rapporten lyfter fram de positiva effekterna av dessa investeringar, men varnar för att bördan för föräldrarna kommer att bli betydande. Den stora akademin blir ytterligare en scen för ojämlikhet.
Denna rika medelklass sägs ha den olyckliga förmågan att förvandla allt den rör till ett obehagligt statusspel
”Vi ser en trend där idrotten i allt högre grad anpassar sig till den välbärgade medelklassen”, säger Studioette-forskaren Johan Norberg.
Den allvarligaste konsekvensen av en sådan anpassning är förstås nya ekonomiska barriärer. Men kulturellt sett är det också en katastrof, eftersom den rika medelklassen sägs ha den olyckliga förmågan att förvandla allt de rör till ett vidrigt statusspel.
”Att tillhöra en viss akademi är som att ha en Ferrari på uppfarten”, sa en pappa i studien.
När jag blundar ser jag män i halvdragna kläder cirkla runt kaffemaskinen en måndagsmorgon. De pratar liksom om förra fredagskvällens vinprovning, om den hemgjorda pastan med guanciale som de serverade i lördags och så klart om Argots fotbollscup mot AIK Academy i går morse. Jag darrar av obehag.
Att förbättra svensk fotboll är välkommet, men att införlivas i en konsultkultur är en dödsdom.
Läs fler texter av Samuel Levander.
