Den 4 februari 2025 är Rysbergska skolan inte längre bara en skola.
Det blev ett gömställe: i städrummets mörker, i badrummet, i ett låst kontor eller klassrum. En plats där lunchbord lämnades utan uppsikt mitt under måltiderna när eleverna sprang utan att veta var de var säkra. Det var där de som hade kommit den morgonen för sina placeringsprov – nya studenter fulla av nervös förväntan – plötsligt kastades in i rädsla och förvirring, förvärrade av en oförklarlig tung polisnärvaro och skriket från en armé av ambulanser. Gråten ekade genom korridorerna och skolgården, med vissa människor som grät okontrollerat inne i byggnaden, och andra stod utanför, oförmögna att kontakta sina nära och kära.
I timmar väntade vi. Utan att veta det. Jag hörde det. Jag väntade det.
Vi som var där bevittnade inte bara masskjutningar, utan vi har masskjutningar varje dag.
Att återvända till campus innebär ständiga påminnelser om att världen har förändrats här. Förbättrad säkerhet. Ny rutin. Letar alltid efter en nödutgång.
Vardagsljud känns annorlunda. Om dörren smäller för hårt kommer din puls att öka. En person som springer för att hinna med bussen springer vidare, som om en annan fasa jagar oss. En hög röst…
Även ett brandlarm kan orsaka intensiv stress och traumareaktioner. Traumat upphör inte bara för att det rapporteras.
Ändå kommer vi tillbaka.
Inte för att det är lätt, utan för att ge upp innebär att tillåta våld att definiera oss.
Vi intalar oss själva att skottlossning sker någon annanstans, att våra system är tillräckligt starka.
Som student vid Lisbelska universitetet och deltidsjournalist anser jag att det är mitt ansvar att säga detta tydligt. Det som hände den 4 februari ska inte behandlas som en isolerad tragedi. Det kommer definitivt att bli en vändpunkt.
Sverige anser sig ofta vara immunt mot den här typen av våld. Vi intalar oss själva att skottlossning sker någon annanstans, att våra system är tillräckligt starka, att vårt samhälle är annorlunda. Men eleverna som gömt sig i låsta badrum vet nu bättre. Läraren som stängde dörren med darrande händer visste bättre. Jag känner väl familjerna som väntade på livstecken som kom för sent.
Vi behöver en starkare, tidigare och bättre skräddarsydd identifiering och intervention för människor som riskerar att skada andra.
Det här handlar inte om att sprida rädsla. Det är en riktig historia.
Vi behöver identifiera personer som riskerar att skada andra och ingripa mer kraftfullt, tidigare och på ett bättre samordnat sätt. Röda flaggor diskuteras ofta först efter att livet redan har förändrats för alltid. Det förebyggande arbetet kan inte fortsätta att splittras mellan myndigheter, underfinansierad verksamhet och överbelastade yrken. När människor faller mellan stolarna blir konsekvenserna förödande.
Detta innebär specifikt att skolor måste avsätta resurser för permanenta elevhälsoteam som inkluderar psykologer, kuratorer och specialpedagoger, inte bara tillfälliga kontrakt. Det innebär att skolpersonal måste utbildas för att känna igen hotfullt beteende, psykologisk kris och social isolering. Det innebär att socialtjänst, skolor och psykiatri behöver dela information snabbare när det finns risk för våld, snarare än att gömma sig bakom byråkratiska linjer.
Vi behöver också ett nationellt program för att bedöma hot och risker i skolmiljöer, liknande modeller som används i andra länder. Programmet identifierar och spårar systematiskt individer som uppvisar problematiskt beteende innan någon skadas.
Säkerheten måste tas på allvar inte bara i skolor utan även på alla offentliga platser. Detta inkluderar fungerande tillträdessystem, automatisk låsning av klassrum, tydliga krishanteringsprocedurer och regelbunden utbildning som är icke-traumatisk och realistisk. Eleverna ska veta vad de ska göra, vart de ska vända sig och vem som har ansvaret i händelse av en kris. Som det ser ut vet de flesta studenter på campus inte hur de ska reagera eller vart de ska ta vägen om en liknande tragedi händer igen.
Men enbart fysisk säkerhet räcker inte.
Vi överlevde den 4 februari. Vissa kollegor och klasskamrater kommer dock inte hem.
Den viktigaste investeringen är din mentala hälsa. För närvarande är tillgången till psykiatrisk vård för barn och ungdomar i Sverige förödande ojämlik. Väntetiden är lång och tröskeln hög. Många ber om hjälp först när det redan är för sent. Ett samhälle som verkligen vill avskaffa våld måste behandla psykiatrin inte som en budgetpost utan som en säkerhetsfråga.
Vi behöver också långsiktiga nationella investeringar för att bekämpa våld, hat och radikalisering. Inte en symbolisk affisch, utan ett verkligt program i skolor, online och i lokala samhällen. Ett program som lär unga människor att hantera ilska, ensamhet och misslyckande utan att rikta det mot andra.
Vissa kanske säger att tragedi inte bör politiseras.
Men att vägra agera är ett politiskt val.
Vi övervinner vanliga trauman i Lisbelska varje dag. Vi ser det i varandras ögon. Vi lär oss när vi läker, och vi lär oss att planera för framtiden samtidigt som vi bearbetar våra rädslor. Det gör oss inte svaga. Det ger oss motståndskraft, men motståndskraft får aldrig vara en ursäkt för att inte agera.
Jag tror att Sverige kommer att bli säkrare. Jag tror på skolor där elever oroar sig för provet, inte flyktvägen. Jag tror på offentliga platser där människor samlas utan att söka efter hot. Hoppet är inte naivt, det är nödvändigt. Men hopp utan handling är bara ord.
Vi överlevde den 4 februari. Några av våra kollegor och klasskamrater återvände dock aldrig till sina nära och kära.
Nu är frågan om Sverige lär av det.
För att komma ihåg räcker inte. Action är det minnesmärke vi förtjänar.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Änkan Annika Bebbington: ”De visste att Chris hade dött men de fick mig att vänta i 30 timmar.”
Kautal Chibli, studentkurator: ”I varje offer ser jag någon jag känner.”
