På väggen bredvid DN-huset i Stockholms Rolandbswegen finns Stig Brombergs bronsstaty från 1951 ”Frihet till lösen”. I mitten står en pojke och viftar med en hög tidningar och runt honom finns många motiv som har kommunikation som gemensam nämnare. Ovanför tidningsboken breder en bekant kulturfågel ut sina vingar.
uggla. tänka.
Den uggla som avbildas i Stig Brombergs skulptur är inte den enda påminnelsen i dagens värld om tidlösheten i det ofta tumultartade förhållandet mellan utövare av det fria ordet. I Sverige på 1800-talet var det naturligt att fräcka pojkar som ville sälja tidningar var i offentligheten och alla skrek av all kraft och ingen behöll sina medel. I centrala Stockholm fanns ett mönster av stöld, bråk och brott som gör att dagens sociala medieplattformar ser ut som ett dygdmönster. Karl Snoilskys idylliska dikt om en ”liten nyhetsbärare” som nyfiket tillfredsställer massornas nyhetstörst framstår som en grovt vacker målning.
När jag besöker Presbyrans museum, ett av Sveriges minsta men viktigaste museer, påminns jag om de tävlande tidningspojkarna. På en komprimerad yta berättas här en intressant historia om hur spridningen av det fria ordet direkt och indirekt skapade det moderna Sverige. Den har en tidningskiosk i naturlig storlek, en av de klassiska varuautomaterna, en uniformerad skyltdocka och historiska flygblad från de senaste 100 åren. Och 93-åriga Folke Lundberg, som jobbat på nyhetsbyrån sedan 1949, talar ur djupet av sitt hjärta om hur svenskarna blev världens mest tidningsläsande människor.
Folke Lundberg stod själv bak i en lastbil och slängde ut högar med sorterade tidningar när han var 16 år.
År 1906 förvärvade ett nytt företag, Svenska Pressbyrån, ensamrätt att sälja tidningar på landets allt tätare tågstationer, för att lösa problemet med skenande brottslighet bland annat bland konkurrerande tidningsbärare. Landet hade över 200 lokaltidningar, distribuerade med hästdragna vagnar, cyklar och taxibilar. Nyhetsorganisationer har byggt både tidningskiosker och allt snabbare bilparker. Företagets ”Dollar Smile” från ett stort amerikanskt bilmärke har blivit allmänt känt för både sin hastighet och stödjande övervakning av förare på vägen.
I takt med att järnvägarna utvecklades utvecklades också yttrandefriheten. 1932 avgick det första tidningståget från centrala Stockholm. Detta var en globalt unik lösning där tidningarna lastades in i specialfordon, räknades, buntades och paketerades under sin resa till städer som Malmö, Göteborg, Karlstad och Sundsvall.
Detta system gjorde det möjligt för Stockholms morgontidningar, som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, att nå en nationell skala och nå ”många celler i Sveriges tidningshungriga vävnad”, som en periodisk film uttrycker det. 1949 stod Folke Lundberg själv, 16 år gammal, bak på en lastbil och dumpade ett knippe sorterade tidningar hos en göteborgshandlare.
Nästa steg började 1950, då den nya kvällstidningen Expressen började fraktas ut ur landet med flyg. Återigen är denna idé revolutionerande. Tanken är att ”bomba” en åker eller annan plan yta med buntar av tidningar. Ryktet säger att ett lass tidningar skulle gå genom taket på en lada och döda grisarna. Snart kommer en landningsbana att byggas i dess ställe, där tidningar ska överföras till väntande fordon. Ett geni kommer på idén att fylla ett tomt plan med passagerare på väg hem. Så föddes Svenska Inrikesflyget, som senare fick namnet Linjeflyg.
Rekordcirkeln tar verkligen fart nu. Sveriges framgångshistorier är alltid koncentrerade till nya publikationer: damtidningar, serier, hobbytidningar, herrtidningar, familjetidningar… En varm midsommarnatt 1959, när Ingemar Johansson klubbade med Floyd Patterson, sålde bildtidningen ”Se” mer än en miljon exemplar.
Pressbyrån förvandlades från en enkel kiosk till en modern butik med choklad, cigaretter och andra läckerheter i välfärdssamhället. I juni 1976 slog Expressen, Sveriges moderna världsanda, upplagarekord med 958 000 sålda tidningar efter kungligt bröllop. Utöver tidigare nyheter som företaget varit med och skapat direkt eller indirekt, såsom hygieniskt förpackade pintglas, har även söndagsöppet i den svenska butiken tillkommit.
Idag finns det inga tryckta tidningar i Press Below-butikerna, utan istället är det mer korv och croissanter.
Idag hittar du inte en enda tryckt tidning i Press Below-butikerna, men du hittar fler korvar och croissanter. Ändå är detta unika företags historia en viktig del av Sveriges historia. Inte minst för att det visar hur ett land kan byggas genom överenskommelse och samarbete mellan till synes skilda intressen, och vilken roll små svarta bokstäver på vitt papper också kan spela i den större samhällsstrukturen.
Den här historien, berättad av Folke Lundberg på Presbyrans museum, handlar om det intressanta samspelet mellan ny teknik och den fria opinionsbildningen i demokratins konsolidering. Särskilt under de utmanande förhållandena för pressfrihet under andra världskriget var distributionen av Pressbillans viktig för att säkerställa att tidningar och nyheter nådde människor när de behövde det som mest.
Idag, på pressfrihetens dag, ligger Sverige kvar i toppen av Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, men det som hände i framför allt USA visar hur snabbt utvecklingen kan gå åt fel håll. Sedan Donald Trump valdes till president för en andra period har landet tappat sju platser och ligger nu på 64:e plats i kategorin ”oroliga”. Även i Sverige är många oroade över att offentlighetsprincipen blir alltmer inskränkt, många lokala tidningsreportrar vittnar om att politikerna inte längre syns och informationen blir svårare att få tag på.
I den meningen är Presbylans historia också ett moraliskt korrektiv mot misstankarna om värdelösa medieplattformar och fri journalistik.
Utöver detta styrs distributionen av det moderna yttrandefriheten inte längre av själfulla människor som Folke Lundberg, utan av en nihilistisk tech-oligarki och dess AI-bots. I den meningen fungerar Presbylans historia som ett moraliskt korrektiv i ett land som idag slits sönder av värdelösa medieplattformar och misstankar om fri journalistik. Den som delar ut fria ord måste också ha en själ.
Det är som om Karl Snoilsky, i sin melankoliska dikt om 1800-talets tidningspojkar, utfärdar en profetisk varning till de stora techföretagen som återigen sätter upp yttrandefriheten i vår historia.
Liten tidningspojke,
En jätte kommer att dyka upp i ditt ställe…
Åh, hans blick var ensam
Klarögd och varm precis som du!
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på Wiman & Beckmans nyhetsbrev. Varje måndag väljer han och Osa Beckman ut sina favoritartiklar och ger kulturtips.
