Feminism och frihet i ”Fuori. Glädjens konst”.

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

”Fuori! Fuori!” – ”Ut! Ut!” Ett uppror bröt ut i kvinnoavdelningen i Roms berömda Rebibbia-fängelse. Tiden är 80-talet. Fångarna skriker och dunkar och dunkar matbehållare, tills vakterna ingriper och jagar fångarna tillbaka till sina celler med ett knytnäveslagsmål.

Men filmen av den italienske regissören Mario Martone (Nostalgia) varken börjar eller slutar där. Istället är det en slags biografi, med fokus på författaren Goliarda Sapienza. Hon framställs som en 55-årig kvinna som desperat letar efter ett enkelt jobb som hon aldrig kommer att hitta. Ständigt avvisad skrev hon och skrev på sitt första stora genombrott postumt. Den numera klassiska romanen ”Konsten att glädje”. Jag får hela tiden avslag. Istället slutar hon med att korrekturläsa.

Utgångspunkten för hennes författarskap är hennes egen vistelse i Rebibia. Golialda (spelad av Valeria Golino) döms till fängelse för en stöld som begåtts på ett infall. Där utvecklar hon djupa vänskaper och beroenderelationer som kommer att fortsätta med henne även efter att hennes straff fullgjorts. Huvudpersonen är Roberta, en glad ung hjältinna. Och Barbara, efter att ha sökt och accepterat Robertas hjälp under ett desperat självmordsförsök, öppnar en lyxig parfymbutik i en betongförort.

I den oförlåtliga verkligheten utanför murarna drömmer var och en av de tre om en flyktväg. Angående att duscha när man är andfådd. Om att låta håret falla i fritt fall och åka på utflykter i snabba bilar. Om varaktiga vänskaper och att komma överens med en familjs tidiga förflutna.

Filmhistorien är full av episka eskapader som involverar manliga (och ibland väldigt maskulina) karaktärer. Det finns väldigt få berättelser, fiktiva eller på annat sätt, som rör kvinnor och brott och straff, särskilt deras förhistoria och efterdyningar.

Bara det gör Mario Martones ”Fuori. The Art of Joy” till en sällsynthet. Men ändå lämnar nivån på regi hål i hans filmer. Det kan inte kallas konstgjord. TV-serier som ”Bangkok Hilton”, som brukade vara Nicole Kidmans internationella genombrott, hamnar alltid i mitt huvud mer än Martones stora italienska pionjär.

Man ville helt enkelt ha mer (ny-)realism, mindre fragmentarisk och splittrande, i regissörens sätt att förverkliga Sapienzas avgjort rikare bok. Så det finns inget dåligt att säga om skådespelarna, och de gör helt klart vad de kan.

Se mer. Tre andra fängelsefilmer: The Key to Freedom (1994), The Hunger (2008) och The Prophet (2009).

Kolla in fler film- och tv-recensioner på DN