Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
utställning
”Stadens ansikte”
Stockholms stadsmuseum. Visa till 29 februari 2027
Kring början av förra seklet fanns det två testlaboratorier i Stockholm. En för kött och en för prostituerade. Kvinnor som misstänks för ”promiskuitet” tas av den allmänna moralpolisen och skickas till en byrå i den gamla staden för att testas för eventuella sexuellt överförbara sjukdomar. Det tar inte lång tid att bli hämtad. De går ut efter klockan 11, stannar på vissa gator och går upp och ner på gatorna i grupper.
Flera kvinnor är avbildade i Stockholms stadsmuseums utställning Stadens ansikten och de är inte på något sätt ensamma. Väggarna är täckta med mosaiker av porträtt av människor från det förflutna: inte bara prostituerade, utan också kontorister, skådespelare, nygifta, tjuvar, barnfamiljer.
Många av bilderna är iscensatta med bakgrunder och fantasifulla rekvisita, medan andra är tagna uppifrån och ner, som ett foto på ett barn barfota och klädd i trasiga kläder. Kamerorna används också för att dokumentera stadens slumområden och svåra förhållanden.
I slutet av 1800-talet växte Stockholms befolkning snabbt, från 90 000 till 300 000. Folk strömmar in till staden från landsbygden och samtidigt öppnar fotostudior med långa köer. Plötsligt finns bilder överallt. Tidigare har konstnärer anlitats för att måla de rika och berömda. Men ny teknik låter vem som helst porträttera sig själv, från aristokratiska kvinnor och grossister till pigor och fabriksarbetare.
Stadsmuseets samling rymmer 400 000 av dessa ansikten. Men vilka var de egentligen? Vad kan vi lära oss om dem?
Bakom det frusna ögonblicket ligger gränsen för livets öde. Utställningen bygger på ett forskningsprojekt som digitaliserade tiotusentals fotografier publicerade i tidningar från 1860 till 1930. Med hjälp av AI och utvecklad ansiktsigenkänning kan tidigare okända fotograferade invånare nu identifieras och ges en identitet.
Den namnlösa pojken på klassfotot på Maria folkskola hör hit. Men så dök han också upp i polisens album misstänkt för cykelstöld, och tack vare AI var pojken inte längre anonym. Han heter Karl-Walter Eriksson och i Rotemansarkivets persondatabas över stockholmare finns ytterligare information om pojken och hans familj.
I vissa fall kan livslånga banor spåras. En oidentifierad ung kvinna är fotograferad i polisens album för offentlig moral. Med hjälp av ansiktsigenkänning dök hon upp på olika bilder i olika situationer, ofta hos polisen, där hon visade sig vara Emma Lovisa Ahlström. Forskare kan spåra historien om hennes äventyrliga och sorgliga liv genom tryck i arkiven.
Inne i museet visas också rekvisita som används i fotostudion och en handbok med titeln ”Råd till fotografer”. Pärlsträngar eller öppen spets rekommenderas, men undvik att sätta pomada i håret eftersom det gör ljust hår mörkt. Porträtt tas ofta i samband med evenemang som bröllop eller studentfester. Att gå till fotografen räknas som en högtidlig stund. Men det gäller inte alla.
Cykeltjuvarna Karl-Walter Eriksson och Emma Lovisa Ahlström har inget val. Kameror är också verktyg i statens tjänst, vilket förstärker maktkontrollen. Ligapojkar, lösdrivare, brottslingar och prostituerade fotograferas oftare än andra, och deras porträtt används för identifiering, klassificering och övervakning.
Att förmedla forskning till allmänheten på ett lättillgängligt sätt är viktigt och lovvärt. Antalet utställningar är dock litet. Omfattningen av ett spännande projekt, som omfattar flera kvadratmeter, är inte riktigt lämpligt.
Men förhoppningsvis kommer den här utställningen att fungera som en introduktion till en mer omfattande och ambitiös bok, Porträttfotografi sommaterial, metod och minne, 1860–1930 (Stockholmia), där forskare kommer att spekulera djupare kring sina rön.
För mer information om text och konst av Sara Kristoffersson, besök dn.se.
