’WKan vi återställa himlen och börja om? ” Det är frågan som fiskaren Peter Grimes ställer till universum i slutet av en kort aria i första akten av Brittens opera. I slutet av två och en halv minut av hisnande, singulär musik undrar alla omkring honom om han är galen eller full, men vi, publiken, vet att han är bättre än någon annan, och ser saker tydligare än någon annan.
För dem som tillbringar sina liv med att stirra mot himlen är dessa ord lika enkla som vackra. Och det finns en enkelhet i Alan Claytons sångstil, och en balans mellan direkthet och poesi i hans Grimes som för närvarande har få rivaler i rollen. Kanske sammanfattar detta också Deborah Warners produktion, en modern uppdatering av en marginaliserad engelsk kuststad som har en nästan vardaglig realism som känns som en inbjudan att ta allt bokstavligt, men ändå har en fantastisk touch från början. I prologen ligger Grimes i centrum och återupplever mardrömmen av sitt hovuppträdande i sömnen medan en flughängd fiskebåt dinglar över hans huvud som Damokles svärd. Denna scen följs av ett orkestralt mellanspel där Airrist sakta ramlar ner och upprepade gånger fångas av Grimes.
Warners produktion öppnade i Madrid 2021 och landade först i London året därpå, när en pöbelscen med busiga bybor som viftade med flaggor skapade rubriker. De känns ännu mer så nu. Men det finns skönhet i Michael Levines uppsättning, vars bakgrund kan vara de kaklade väggarna på en hamnfiskmarknad men, beroende på Peter Mumfords belysning, ett lika stort hav. Till exempel fann Warner insikt i kontrasten mellan det banala i plastlådorna och fiskeutrustningen på scenen och elegansen i luftisternas rörelser. Anakronismen i att Grimes har en ung pojke som sin lärling och motsägelserna i hur pojken interagerar med honom, med rädsla och ibland barnslig ömhet, verkar mindre viktiga än den komplexitet i den mänskliga naturen som dessa motsättningar antyder.
Den har producerats inte bara i Madrid och London, utan även på samproducerade teatrar i Paris och Rom, med Clayton alltid i titelrollen och resten av rollistan i stort sett likadana, vilket är ovanligt för en operaproduktion. Resultatet är en distinkt spänd ensemble, från Maria Bengtssons känslosamma men ändå praktiska Ellen Orford, Bryn Terfels griniga Bulstrode till Barnaby Reas cyniske Hobson. En nykomling i The Bachelorette är Kristin Rice, som spelar den briljanta Mrs. Sedley, som spelar den glittrande dubbelrollen som Katherine Wynne Rogers no-nonsens faster. Dirigent är Jakub Hrša, musikchef för Kungliga Operan. Det finns flera passager som han tog sig tid att prata om. Till exempel visar Bulstrodes predikan på krogen en farlig respekt för den gamle kaptenen. Men mestadels driver han den utmärkta orkestern obevekligt framåt och skickar oss huvudstupa in i den här operans bisarra tragedi.
Till den 28 maj
