Läkemedlet riskerar att döda patienter, skriver en krönikör på Arbetet.
Det läskiga ordet stagflation debatteras återigen.
Stagnation och inflation: Makroekonomiska Scylla och Charybdi uttrycks på exakt samma sätt.
Det är denna destruktiva kraft som förvandlade efterkrigstidens guldålder till en kris och gav upphov till nyliberalism.
Nu varnar nationalbankschefen Eric Tedine för att stagflationen kan komma tillbaka som ett resultat av krigen i Mellanöstern.
Om inflationen stiger på grund av oljebrist har nationalbanken inget annat val än att höja räntorna, sa han.
Enligt dagens ekonomiska konsensus är det så det ska göras.
Det spelar ingen roll om inflationen beror på en utbudschock eller inte. Räntorna måste höjas för att motverka inflationsförväntningarna.
Det verkade inte alltid så. Tanken på att bara använda hammaren med högre räntor för varje typ av inflation kom på modet just med stagflationen på 1970-talet.
Enligt populär historieskrivning visade stagflation att de keynesianska ekonomerna på 1960-talet hade fel.
Friedman slog och sprang
De trodde att de hade ett val mellan inflation och arbetslöshet.
Att man kan byta ut lite av det ena mot lite av det andra.
De trodde aldrig att båda skulle hända samtidigt.
Chockad av denna otänkbara situation, tvingades keynesianerna att överge sin doktrin.
”Det har därmed blivit tydligt att viktiga delar av keynesiansk analys inte längre är giltiga”, skrev Klas Eklund i sin lärobok Vaal Economie.
Alla som har studerat ekonomi känner till denna historia. Dessa ord förevigades i Milton Friedmans Nobelprisföreläsning i Stockholm 1976.
Det keynesianer förbisåg, hävdade han, var att förväntningar på högre inflation påverkade löneförhandlingarna, vilket fick inflationen att stiga ytterligare i en självförstärkande spiral.
Ekonomer på 1960-talet ville ha låg arbetslöshet till priset av hög inflation, men straffet var skenande inflation och hög arbetslöshet.
Friedmans berättelse är en moralisk läxa om dårskapen med social ingenjörskonst.
naturlig arbetslöshet
Det är också ett påhitt. Oxford-ekonomen James Fodor tycker det i sin bok från 2014, Macroeconomics and the Myth of the Phillips Curve.
Detta visar att ingen framstående ekonom på 1950- och 1960-talen trodde att det var möjligt att hålla en låg arbetslöshet på bekostnad av högre inflation. Ingen trodde att förväntningarna var oviktiga.
Men Friedmans stråman spred sig, och med den, hans recept för att bekämpa inflationen.
Han menade att det var meningslöst att försöka hålla nere arbetslösheten och att man måste hitta en ”naturlig nivå” som var förenlig med prisstabilitet.
Detta uppnåddes genom att centralbankerna begränsade penningmängden.
Margaret Thatcher accepterade denna idé och testade den. Det gjorde också Paul Volcker från US Federal Reserve, som faktiskt inte trodde på det utan betraktade det som ett akademiskt fikonlöv.
Det visar sig faktiskt att centralbanker inte kan kontrollera penningmängden eftersom bankerna skapar pengar när de lånar ut.
Sjukdomen har botats
Men räntorna kan fortsätta att stiga tills ekonomin kollapsar i en våg av konkurser och massarbetslöshet.
Så de satte äntligen stopp för löneökningar och inflationsförväntningar. Sjukdomen botades, än mindre dog patienten.
För att centralbanker skulle kunna göra sådana nödvändiga ingrepp behövde de skyddas från demokratisk kontroll.
Det är den lärdom som dagens ekonomer och centralbanker tar med sig tillbaka till 2000-talet.
Så när nationalbanken också höjer bolåneräntorna som svar på stigande gaspriser är inte våra folkvalda inblandade.
Ingen ska stoppa hans idé om ytterligare chockterapi för den bräckliga svenska ekonomin.
