Therese Strömberg
Uppdaterad 5 maj 2026, 23:37. Publicerad 5 maj 2026 kl. 23:02.
Det finns ett litet mellanslag mellan det stora frågetecknet och det fasta utropstecknet.
Men nu tänker jag inte så mycket på Arsenal.
Det här är en krönika. Analysen och åsikterna är författarens.
Arsenal förbereder sig för Champions League-finalen.
Foto: Matt Impey/Shutterstock/Shutterstock Redaktion/IBL
Therese Strömberg
Som ett resultat av dessa två resultat förändrades atmosfären kring Arsenal ganska dramatiskt på kort tid. För en vecka sedan var frågan om det överhuvudtaget fanns en titel, och i så fall vilken som var viktigast att ta tag i med feta händer.
I 3-0-vinsten mot Fulham gjorde han också ett kryss för City, vilket gjorde honom till en favorit till titeln igen. Även om de inte vinner Champions League-trofén kommer de åtminstone att nå slutpositionen och definitivt vinna ligan igen.
Och den här matchen kan trots allt vara ytterligare ett tecken på något stort.
Det var likadant ikväll när det stod 1-0 mot Arsenal.
Arsenal dominerade det mesta av bollinnehavet i semifinalens andra match på hemmaplan, men det var Atletico som hade de bästa chanserna tidigt.
Diego Simeones sida erbjuder en motståndare som är svår att slå igenom och svår att försvara när de väl hittar sitt anfall. Och matchbilderna ser jättefina ut.
Viktor Gökéles formuppgång förra veckan kom dock vid ett slags perfekt tidpunkt, och Bukayo Sakas återkomst till planen är avgörande i det här läget. De har gjort alla Arsenals mål tillsammans i sina tre senaste matcher och har hjälpt varandra i nästan varje match. När en annan spelare än de två kommer på plats är det Leandro Trossard och kvällens ettmålsförlust mot Arsenal var inte annorlunda.
Gökeres skickade bollen till Trossard som sköt bollen och Saka dök på returen som räddades av Jan Oblak och satte in i mål. Och hälften av det är över.
Men precis som de andra matcherna kommer hela matchen mot Atlético aldrig att bli av.
Nu undrar jag inte över någonting längre.
Om första halvlek började med intensitet och gradvis lättade när Arsenal tvingade in sina motståndare i sitt eget straffområde, var andra halvlek en helt annan historia. Vågorna, alla andra anfall, situationerna i straffområdet och skotten precis innan mål.
Under de 15 år som Simeone har tränat har de ändrat utseende, bytt spelstil och då och då provat något nytt, men han har aldrig tränat ett lag som aldrig slutar kämpa eller aldrig slutar försöka.
Därför kunde Arsenal ha fått en straff, men det fick de inte. Vi kunde ha utökat vår ledning, men det kunde vi inte göra heller. Förra året misslyckades de kapitalt i alla aspekter i det här skedet av säsongen. Under veckorna fram till förra gången såg det ut som att de var på väg mot samma öde i år.
I den upprepar Mikel Arteta det faktum att de har något att bevisa. Det sa han många gånger innan matchen, men efter matchen undrade jag varför han inte gjorde det då. Innan ikväll pratade han om att ta tillfället i akt som ligger framför dem och visa att de klarar uppgiften, och nu finns det inget att undra över längre.
Arsenal kommer att spela i Champions League-finalen, men först måste de vinna Premier League.
