Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren ansvarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
När Socialdemokraterna och LO samlar och demonstrerar på första maj gör de den vanliga kopplingen till historien och hävdar i sina tal att den svenska arbetarrörelsen lyfte de arbetande massorna från fattigdom till välstånd. Detta är en integrerad del av deras bild av sig själva och Sverige. Till exempel säger Socialdemokratiska partiets partiplattform från 2025: ”Sveriges uppgång under 100 år från fattigdom och nöd till ett av världens rikaste och mest välmående länder var resultatet av organiseringen av ett stort antal människor och framgångarna för det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen.”
I sin rapport ”Den improduktiva arbetarrörelsen” undersökte Timbro många djupt rotade missuppfattningar om Sveriges ekonomiska och politiska historia. Det socialdemokratiska partiets påståenden visade sig inte kunna stå emot fakta och statistik.
Tvärtemot vad många tror blev Sverige inte ett av världens rikaste länder under rekordåren efter andra världskriget. Faktum är att vår tillväxttakt under denna period var lägre än i jämförbara länder. Sveriges årliga standardförbättringstakt från 1949 till 1974 (3,2 procent) var lägre än i andra europeiska länder (3,8 procent).
Istället skedde Sveriges resa mot relativt välstånd mellan 1890 och 1950. Under de senaste 60 åren har det socialdemokratiska partiet suttit vid makten i endast 22 år, varav flera satt i koalitionsregering. Det är med andra ord inte S-kraften som har gjort oss rika.
Denna höga ekonomiska tillväxt var resultatet av gamla reformer som det socialdemokratiska partiet i princip accepterade. En annan regering som hade antagit denna politik hade förmodligen inte förändrat utvecklingen.
Under Sveriges starkaste tillväxtperiod var det ett lågskatteland jämfört med idag och resten av världen.
I det allmänna medvetandet är Sveriges väg till välstånd ofta förknippad med höga skatter och en stor välfärdsstat. Fakta visar motsatsen. Vid tiden för Sveriges starkaste tillväxt hade man en låg skattesats jämfört med idag och jämfört med andra länder runt om i världen. År 1930 var Sveriges skattetryck mindre än 10 procent av BNP. 1950 var Sveriges skattetryck lägre än länder som Frankrike och Storbritannien.
En viktig del av den socialdemokratiska myten är att fackföreningarna genom strejkvapen tvingat fram en större andel av kapitalistiska vinster, vilket sägs ha höjt arbetarnas levnadsstandard. Lönearbetarnas andel av förädlingsvärdet förblir dock förvånansvärt konstant över tiden. Arbetarna fick en lön som motsvarar deras produktion 1900 och 2000. Det är inte klasskampen som har gjort oss rika, utan produktivitetstillväxten eller kakans expansion. Fackföreningar är irrelevanta i detta avseende.
Ibland var fackföreningarna destruktiva. På 1970-talet radikaliserades arbetarrörelsen och LO drev igenom astronomiska nominella löneökningar, bland annat i syfte att pressa företagens vinster. Som ett resultat skenade inflationen och köpkraften försvann. Mellan 1975 och 1995 stod reallönerna i Sverige helt stilla.
På 1970-talet radikaliserades arbetarrörelsen och LO drev igenom astronomiska nominella löneökningar, bland annat i syfte att pressa företagens vinster. Som ett resultat spred sig inflationen
Samtidigt slog den socialdemokratiska samhällsmodellen mot en vägg. Skatterna steg för högt och den offentliga sektorn växte för snabbt. Marknader för produkter och jobb var dåligt reglerade och incitamenten för entreprenörskap och arbete var för låga. Assar Lindbeck, mångårig ledare för svensk nationalekonomi och medlem i S i 35 år, avfärdade detta som ett ”svenskt experiment”.
Experimentet slutade med skräck. 1975 var Sverige fortfarande ett av världens rikaste länder. Men med ekonomihistorikern Lennart Schöns ord, ”I början av 1990-talet hade Sverige förvandlats till ett vanligt europeiskt land när det gäller inkomster.”
Om detta svenska experiment inte hade ägt rum, och tillväxten hade fortsatt i samma takt som genomsnittet för jämförbara länder sedan 1975, skulle en familj med två barn ha varit mer än 250 000 dollar mer välmående idag.
Kanske skulle svenska arbetare idag ha en högre levnadsstandard om ingen av arbetarrörelsens två grenar fanns.
Dagens svenska industriarbetare åtnjuter materiella standarder ofattbara för 100 år sedan. Men att vanliga svenskar kan bo i fritidshus, köra bra bilar och resa utomlands är inte resultatet av arbetarrörelsens kamp. tvärtom.
Historien visar att dagens svenska arbetare lever så ekonomiskt, dock inte tack vare Socialdemokraterna eller LO. Och kanske om ingen av arbetarrörelsens två grenar funnits skulle svenska arbetare idag ha en högre levnadsstandard. Det är värt att tänka på en dag som denna.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Mats Svegfors, tidigare chefredaktör för SvD: ”Därför kan jag inte rösta på moderater längre”
Helene Bjorklund (S) och Magnus Johansson (S): ”Hej varg! Det här är vad din framtid har att erbjuda med SD.”
