Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Regeringar av olika färg har sedan 2004 vetat att Kiruna behövde flyttas, men hade inte infört en hållbar lagstiftning. 2015 gick Villagarnas riksrätt vidare med en dom som stoppade LKAB från att bedriva gruvdrift utan att lösa in de bostäder som varit utsatta för explosioner och vibrationer. Därför beslutade Socialdemokraternas och Miljöpartiets dåvarande regering samma år att utreda hur drabbade skulle kunna kompenseras med alternativa bostäder, eftersom en standardexpropriationsersättning inte räckte för att tillhandahålla alternativa bostäder i närområdet.
Det nya lagförslaget skapades 2016 och skulle träda i kraft 2017, men lades på is tills den nuvarande regeringen ändrade det och lade fram en ny proposition våren 2024. Förslaget fick positiv respons från både lagrådet och Fritidshusägarnas riksförbund. Tanken var att riksstämman skulle anta förslaget efter semestern 2024 och den nya lagen skulle träda i kraft 1 januari 2025, men sedan dess har ingenting hänt.
Det är ovanligt att rättsreformen stoppas i ett så sent skede. Anledningen till detta är sannolikt att LKAB lyckats förmå några i regeringen att blockera lagreformen. Mindre ersättning för boendekostnader innebär billigare för LKAB och mer pengar att tillföra statskassan. Men medan moderater vill driva igenom den nya lagen verkar Kristdemokratiska partiet och liberala partiet göra motstånd.
Ingen ska behöva offra sin bostad eller bostadsmiljö för LKAB:s och landets inkomsters skull.
Denna lagändring var tänkt att införas som kapitel 3. 4. Artikel 3 i expropriationslagen säger:
”Utöver vad som följer i punkt 1 ska ersättning utgå
1. En ökning av bostadskostnaderna om det finns särskilda skäl för ersättningsbehov avseende bostadsmarknadsläget i området och närområdet;
2. Skada som vållats hyresgäst på grund av panträtt för panthavare (enligt 4 kap.) 6. 18 § 3 mom.
Ersättning ska betalas inom rimligt intervall. ”
Mina rörelser är ganska vanliga. I Tyskland emigrerade 120 000 människor till gruvor. Den tyska gruvlagen ”Gesetz zur Förderung der Braunkole im Land Brandenburg” har varit i kraft sedan 1997 och anger följande angående inlösen av bostäder:
”Om det är nödvändigt att använda bostadsområden ska jämförbara alternativa bostäder tillhandahållas i tid. Ansträngningar måste göras för att upprätthålla sociala band med bysamhället genom gemensam flytt. Flyttning sker på gruvbolagets bekostnad.”
Tyska lagtexter utgår från att flyttningen är en social händelse som riskerar att uppröra den boendes hela liv. Det framhålls därför att jämförbara alternativa bostäder ska tillhandahållas i tid, att ansträngningar ska göras för att upprätthålla sociala band med angränsande samhällen och att flytt ska ske på gruvbolagets bekostnad. Det svenska lagförslaget fokuserar på att trycka ner ersättningsutbetalningar och tar inte hänsyn till att invånarna har ett intresse av att tidigt veta vad som kommer att hända med deras hem i framtiden, och att de har sociala liv som riskerar att förstöras. Trots sina brister jämfört med den tyska lagen anses det svenska lagförslaget fortfarande vara godtagbart.
Men strikta lagar mot lokalbefolkningen kommer att göra det ännu svårare att öppna fler gruvor.
I Malmfelten kan regeringen inte vidta politiska åtgärder, varför invånarna drabbas av merkostnader för att skaffa alternativa bostäder. Men behandlingen och ersättningen av invånarna här gör att det finns ett växande motstånd mot etablering av nya gruvor på andra håll i landet.
Städerna Gällivare och Kiruna har det kämpigt på grund av de enorma gruvrelaterade kostnaderna för ny infrastruktur och planering. Många som arbetar i Malmfelten är inte folkbokförda i Malmfelten, så kommunen får ingen kommunalskatt. En av anledningarna är bristen på bostäder. Det kommer att bli ännu färre bostäder, eftersom många bostäder inte kommer att ersättas under rivning på grund av avstannade regeringsreformer av lagen. Så samtidigt som näringslivet går jättebra och arbetslösheten är otroligt låg har denna lag försatt städerna Gällivare och Kiruna i en mycket svår ekonomisk situation.
Samtidigt beslutade regeringen i all hast att anta en detaljplan för att börja bryta grafitfyndigheten Nunasvaara i Vittangi, Kiruna stad, och hävde även förbudet mot uranbrytning. Det stämmer överens med att EU vill ha mer gruvdrift i Sverige. Samtidigt har skolor i Malmfelten svårt att rekrytera lärare på grund av stigande boendekostnader och bostadsbrist.
Regeringen tar tillbaka till statskassan de intäkter den tjänar från saker som att bryta råvaror på landsbygden och generera vattenkraft. Kostnaden ska kommunen och oss invånare stå för. I andra länder, som Kanada, återförs medlen till det lokala området där gruvan ligger. Men strikta lagar mot lokalbefolkningen kommer att göra det ännu svårare att öppna fler gruvor.
När LKAB och staten vill göra anspråk på våra bostäder för gruvdrift måste vi också ta ansvar för att vi får stanna. Efter 22 års passivitet tycks det dock inte finnas någon annan möjlighet än att låta domstolen ta ställning till om LKAB har rätt att ta bort bostäderna utan adekvat ersättning.
Det är inte konflikten vi bad om, utan konflikten vi tvingades ta.
Om ägaren till ett småhus eller bostadsrättsförening inte accepterar LKAB:s frivilliga erbjudande om att köpa huset kan LKAB ansöka om markskifte. Prövning av ersättning kommer att ske i norska staten och, vid överklagande, i domstol. Genom marköverlåtelseprocessen kan LKAB med kraft ta bostaden i besittning. Ersättningen bestäms då enligt expropriationslagen, som inte ger särskilda rättigheter till ersättningsboende eftersom lagen har upphört att ändras.
Det är inte konflikten vi bad om, utan konflikten vi tvingades ta på oss. Vår förhoppning kvarstår att regeringen agerar, men om LKAB inte frivilligt tar över bostäderna är det bara en tidsfråga innan företaget kräver en markanvisningsprocess för att kunna bygga ut sin gruva. Vi kräver sedan våra rättigheter i domstol. För ingen ska behöva offra sin bostad och sina levnadsvillkor för LKAB:s och statens inkomst utan rimlig och skälig ersättning.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Tre företrädare för Norrbottens kommun: ”Ska invånarna styras av staten även på kommunal nivå?”
Robert Iritaro från Kiruna, ett affärsföretag, fortsätter att växa. ”Kiruna är Europas framtid, men vem är ansvarig för staden?”
