Detta är en bluff. Författarna ansvarar för de åsikter som uttrycks i texten.
Det var en morgon med solljus som sken igenom. 1980 var jag 7 år gammal. Den ljuva doften av nyklippt hö kom från den gula postbussen när den brummade till stopp. Min mamma och jag satte oss i bilen vid korsningen i grusvägen i Mikkelgensche, som vi gör varje sommar.
Det fanns inga stopp. En hand sträcktes ut. Det var alltid samma förare. Hans ansikte lyste upp under hans visirmössa när han berättade om människorna i husen vi passerade. Det verkade som om historien aldrig skulle ta slut. Min mamma och jag lyssnade. Det var ett äventyr.
Gula postbussar med blå ränder och kungliga horn var en del av samhällskontraktet som utvidgade statens närvaro till de minsta byarna över Norland. varje dag. Fartyget var fullproppat med människor, bagage och förstås postsäckar. Trailern kunde bära getter och frysar.
Postbussen, som egentligen hette Postens Diligens, gick med förluster i följd från starten 1923 fram till slutet av 1991. Postens ledning accepterade dock bussen utan problem. Vem skulle annars köra till Kvikjok, Solberg eller Bakvatnet?
Postbussens nationella närvaro gav personlig omvårdnad som gick långt utöver reglering. Men det var framför allt en del av samhällskontraktet.
Människor fanns. Det är också i bakvattnet.
Det var vad jag tänkte när jag såg nyhetsbilderna förra veckan. En sjuårig pojke från Gällivare höll upp ett plakat där det stod: ”Oxo, finländare!” Nattåg till norra Norland ska avskaffas. Ingen vill köra dem. Det är olönsamt. Transportstyrelsen begärde ytterligare medel från regeringen, men fick avslag.
Likaså lägger Postnord ner sina sista kontor i Sorsele, Dorotea och Åsele för att ”bygga en effektiv organisation”. De välbekanta lokala brevbärarna, som förmodligen skulle ha passerat den ensamma pensionären om inte ljuset i köksfönstret hade tänts som vanligt, försvann in i en avlägsen centraliserad organisation.
Vad ger det på mänsklig nivå?
DN skrev om postens nedläggning förra veckan och sökte upp den intervjuansvarige. Utbildningsministern nämnde finansministern, men finansministern nämnde antingen utbildningsministern eller en postnod, men finansministern vägrade.
Vad händer med sociala kontrakt och tillit till institutioner när statens existens framstår som alltmer villkorad? Om det inte fungerar så fungerar det inte.
Ett 7-årigt barn lämnades med ett plakat.
Och snart finns det bara Systembolaget.
Läs n’Jonas serier ”From Shell to PLOQ – When Names Lose Sin Meaning” och ”On Feeling Alone in the World” med mera.
