Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
När Goran Kaifes spelade på Inconst i Malmö i vintras gav han ett långt mellanspel om hur glad han var över att vara i Malmö och hur fint det var jämfört med gatorna runt hans hem på Söder, Stockholm. Så småningom tröttnade någon i publiken på tjatet och lät ett rop om Malmates avgång. ”Men snälla flytta hit!”
På samma sätt har jag nyligen märkt att fler och fler författare besöker huvudstaden. De säger hela tiden till sig själva: ”Jag kanske borde flytta hit”, men samtidigt måste de fortsätta att upprepa för oss som bor här hur fantastisk den här staden är.
När Gabriela Ahlström (DN 12/4) skriver om detta kan man se pusselbitarna falla på plats, även om man inte förstår motiven tydligt. Malmökonceptet är alltså den färgstarka lyktan i TV-versionen av Halva Malmö…, inte rasismen i Torbjörn Freigts Uppväxt i Borgmästarträdgården, Christian Lundbergs Utstötta, eller Marjane Bhaktiharis roman, där Maria Maunsbach, liksom Maria Maunsbach, gläds trots sina sällsynta och förutbestämda olyckliga omständigheter. Andrzej Tichys outgrundliga mörker blandat med skratt åt elände. Eller, som Niklas Kvarnström sa redan runt millennieskiftet i Memento Malmö:
”Sverige tar slut. Inget annat kommer att ta över. Och en annan stad kommer. Malmö. Parasvensk. I skuggan av Köpenhamn. Geografiskt finns det ingenting. Vill du veta hur Malmö är? Stå upp och titta på närmaste elskåp. Se till att titta tillräckligt länge.”
För mig själv, när jag hamnade i Malmö året innan bron öppnade, berodde det på att det till skillnad från Göteborg var en befriad, självsäker stad där jag inte hela tiden behövde jämföra mig med Stockholm. Malmö var för litet och storstaden låg tvärs över kanalen. Jag kunde inte komma på något att vara stoltare över än reggaeklubben Bam Bam, som skröt som ”den största reggaeklubben i södra norra Europa”.
När jag först kom till stan cyklade jag och min blivande förlagskollega Thomas Alm ner till färjeläget och stannade under bilrampen på väg mot den tyska båten. ”Det viktiga är att komma ihåg att du kan ta dig härifrån”, sa Thomas och pekade på en bucklig plåtskylt där det stod ”Välkommen till Sverige”.
Malmö är inte en stad att flytta till, utan en stad att fastna på vägen till någon annanstans. Kanske har du fastnat för att starta ett förlag och de ekonomiska förutsättningarna för att driva ett förlag är minst sagt bättre i Malmö än i Stockholm. Men om du fortfarande har 40 minuter på dig att ta dig till centrum med kollektivtrafiken kan du slinka in på Bobi Bar där du kan röka en cigarett och, med Thomas Espedals ord, ”känna att civilisationen trots allt fortfarande lever”, och betänk att det finns två operahus, havet och Folketterna. Som Park och MFF Heel brukade sjunga, tar en färja till Åland dig till Europa och gör den till ditt hem.
Christian Lundberg kallade staden en ”lyxig ruin”, och Kvarnström beskrev vidare Malmö som en provins snarare än en stad. Det är tydligt att Ahlström tänkte flytta till Stockholm, vilket var billigare och mer avkopplande, men aldrig blev en del av Malmö kanton.
Och det är svårt att vara den personen om du har bostadspoäng som gör att du kan byta ut din bil mot en hyrdito inom några dagar i en storstad, eller om du blir irriterad av att cyklister varnar dig. Vad händer med fotgängare som går vilse på cykelbanor, inte bara i Malmö, utan även i Köpenhamn, Amsterdam, New York och till och med Skövde? Men det här är tydligen inte det kuperade Stockholm.
1885 skrev skalden Ola Hansson i ett brev till Hans Larsson: ”Det tog mig en jäkla lång tid att vara permanent stationerad i Stockholm. Inte för mig i alla fall.” Och nej. Malmö är en stat med oändliga möjligheter, men förvänta dig inte att stanna i Stockholm för alltid, Haleda. I mitt fall undrar jag nog fortfarande varför det är så bekvämt här i närmsta elskåp.
läs mer:
Gabriela Ahlström: Är drömmen om avslappnat Malmö en lögn?
Christina Lindquist berättar om livet i Malmö
