Enligt samstämmiga uppgifter börjar det med en man med hund. Dagarna innan den 28 augusti 1965 har han passerat förbi Konserthustrappan flera gånger och skrikit på modsen. Han är inte ensam om det. Näringsidkarna i nya Hötorgscity och vanliga stockholmare på väg till och från jobb och butiker stör sig också. Värst verkar pojkarnas långa hår vara, och flickornas smink. Ungdomarna kallar sig mods, trots svaga kopplingar till de brittiska förlagorna. Andra är päron, den tidens samlingsnamn på helt vanliga kids. Längs Kungsgatan glider raggarna och skinnknuttarna fram. Sunarna och dorisarna – precis som raggarna mer amerikaniserade än brittiska – finns också i närheten.
Det är en varm augustimånad i stan. Många ungdomar har varit hos släktingar på landet men nu kommit tillbaka inför skolstarten. I brist på annat att göra har de börjat träffas på Hötorget, hänga på Konserthustrappan, dricka öl och lyssna på musik ur sina batteridrivna radioapparater. I city pågår saneringen. Skinande nya höghus med fasader av glas, betong och metall trängs med äldre rivningshotade byggnader med flagande färg och sprucken puts. Det är hål, gropar och spänger och en tid av förvandling.
I de små lägenheterna sitter farsorna och super framför tv-apparaten medan morsorna röker under fläkten eller tar sin tillflykt till tvättstugan
De flesta som hänger på Hötorget har tagit tunnelbanan in från de södra förorterna. Där, i de små satelliterna med sina näpna torg och nybyggen bland tallarna och stenhällarna, finns inget att göra för den som slutat hänga på lekplatserna eller sparka boll. I de små lägenheterna sitter farsorna och super framför tv-apparaten medan morsorna röker under fläkten eller tar sin tillflykt till tvättstugan.
Det har blivit lördagskväll, den 28 augusti, och mannen med den svarta hunden dyker upp igen och skriker något om ”långhåriga slashasar”. Han bussar hunden på några som sitter på de nedersta trappstegen, men nu är de beredda och kastar sig efter honom, jagar honom runt hörnet och in på Kungsgatan, förbi Svala & Söderlund, tvärs över Sveavägen och ner mot Stureplan. Halvvägs kommer mannens kompisar till undsättning och kör fram en bil som han hoppar in i.
Men folk är förbannade nu och försöker välta bilen. Ett gäng raggare hindrar modsen och de jagas i stället tillbaka till Hötorget, dit polisen ganska snart kommer. De kör in bland ungdomarna på torget, i hög fart.
Det är nu det börjar.
Hötorgskravallerna är varken de första eller sista upploppen av det här slaget, där ungdomar slåss med varandra och med polisen. Faktum är att sådana saker händer med viss periodicitet, som om stadens inre spänningar växer och briserar enligt en mystisk dynamik. Swingpjattar och ligister slogs på Medborgarplatsen och Götgatan 1948, det var kravaller i Berzelii park både 1951 och 1954 och på nyårsafton 1956 utbröt de då hittills värsta upploppen under 1900-talet på Kungsgatan.
Orsakerna skiftade och de inblandade kom från olika grupper, men framför allt skilde sig samhällets slutsatser åt. Fram till Hötorgskravallerna var svaret från samhället ofta repressivt. Efter stöket i Berzelii park köpte Stockholmspolisen till och med in en vattenkanon för att ha till hands nästa gång. Ligisterna beskrevs som stökiga, till och med störda individer och det fanns ingen större vilja att dra några lärdomar på samhällsnivå.
Delar av city var sönderslaget och Hjalmar Mehrs vision om den moderna staden hade fått sig en törn
Men nu hade det hunnit bli 1965. Det mesta var i rörelse, popkulturen hade kommit till Sverige, generationsgapet vidgades och framför allt var det sociologins decennium. Det kom att märkas när Hötorget skulle städas upp och konsekvenserna hanteras. Polisen hade omhändertagit över 600 personer under de dagar kravallerna pågick. Delar av city var sönderslaget och Hjalmar Mehrs vision om den moderna staden hade fått sig en törn. Det visade sig att det fanns en baksida, att människan inte riktigt kunde anpassa sig till hans idéer.
Christer Gillgren var 15 år den där sommaren men redan på glid. Vid 14 hade han börjat röka hasch och placerats på uppfostringsanstalten Skrubba, varifrån han rymde så fort han fick chansen. Uppväxten i Stureby var på samma gång händelselös och dyster. En liten familj som sprack, en pappa som drack.
– Jag ville bo med farsan men fick inte, utan fick bo hos mormor och morfar och började rymma, hänga på stan. Började med mellanöl men fastnade när jag testade hasch första gången. Sammanhållningen mellan oss mods var fantastisk. Vi levde för dagen bara. Vi lyssnade på musik, drack och rökte braj. Ingen av oss var politisk på något sätt. Vi ville mest ha kul.
”Polisen stod inte högt i kurs på den tiden vet du. Vi kastade möbler och flaskor”
Christer var en dem som jagade hundägaren längs Kungsgatan, kastade flaskor och byggde barriärer av cafémöbler längs Sergelgatan. Poliserna blev snabbt en gemensam fiende när de dök upp. Då spelade det ingen roll om man var mods, raggare eller en sune.
– Modsen hade hängt på trappan hela sommaren, men när bråken började kom det nyfikna från hela stan. Den var mindre uppdelad på den tiden.
Alf Johansson var bara 13 år och i början av sin modskarriär när han tog tunnelbanan in från Bandhagen.
– Föräldrarna visste inte var man var. Som jag minns det var det en varm sommar. Vi samlades på trappan. Mycket ungdomar av olika slag, från olika håll, kanske ett par hundra varje kväll.
– Jag minns händelsen med hundägaren. Man hade sett honom tidigare. Han var provocerad av oss och bussade hunden på oss. Det var en tändande gnista och han blev förföljd neråt Kungsgatan. Men raggarna var egentligen inte problemet, utan polisen. Polisen stod inte högt i kurs på den tiden vet du. Vi kastade möbler och flaskor. Vissa tog sig upp på terrasserna ovanför Sergelgatan och vräkte ned blomkrukor.
– När den ridande polisen kom blev det väldigt obehagligt. De stormade fram och slog med bredsidan av sablarna. Vi flydde därifrån. Jag var inte inne i stan igen de andra kvällarna, jag blev väldigt rädd.
Händelsen kallas ”modskravallerna” – trots att utredningarna senare visade att bara 20 procent av de som deltog faktiskt kallade sig själva mods
Många andra tänkte tvärtom. De hörde talas om kravallerna eller såg löpsedlarna och åkte dit. Bataljerna fortsatte hela veckan, och vad som från början satte i gång det hela spelade vid det laget mindre roll.
Medierna famlade i ansvarsfrågan. Det fanns spekulationer om utländska provokatörer, ”gammlers”, eller kanske beatnicks. Raggarna fick skulden på vissa håll, men framför allt kom händelsen att kallas ”modskravallerna”, trots att utredningarna senare visade att bara 20 procent av de som deltog faktiskt kallade sig själva mods.
Det skedde också sammanblandningar med annat som pågick parallellt. Tidigare samma dag, den 28 augusti, gick en stor Vietnamdemonstration från Hötorget till amerikanska ambassaden – ett slags folkligt genombrott för FNL med Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström i spetsen med varsin gitarr.
Kjell Östberg, professor emeritus i historia på Södertörn, har studerat demokratiserings- och radikaliseringsprocesser och även tittat närmare på kravallerna på Hötorget.
– De så kallade modskravallerna blev väldigt romantiserade. Det finns en tendens att se dem som politiska, men det var snarare ett omedvetet uttryck från en ny generation. Det var väldigt spontant. Sen visste inte samhället hur man skulle handskas med ungdomarna.
– I England hade modskulturen en klarare politisk inriktning. Så man var orolig för politiseringen och de så kallade ”föreningslösa ungdomarna”.
Fokus på nöje och yta var utmanande för ett Sverige som var så inriktat på luthersk produktivitet, ingenjörskap och friluftsliv
Frågar man dem som var där handlade det mesta om musik. Många lyssnade på Rolling Stones och tyckte att Beatles var för mesiga. Men även band som i dag betraktas som nästan löjligt substanslösa – som Shanes, Tages eller Hep Stars – var i sin tid ändå på något sätt subversiva. De fick pojkar att sluta klippa sig, och den kultur som växte fram kring konserterna, popbandtävlingarna och danserna blev med sitt fokus på nöje och yta utmanande för ett Sverige som var så inriktat på ingenjörskap, friluftsliv och luthersk produktivitet.
Eva Ericsson hörde ryktena om att det pågick något kring Hötorget, åkte in från Kärrtorp och hamnade mitt i tumultet. Hon hade gått ut nian samma sommar och hade hängt en hel del med modsen under sommaren.
– Jag hade grön jacka från Impo som alla andra. Jag hade en boyfriend som hade kulhål i sin, men så tuff var inte jag. Jag och mina kompisar kollade band på Kingside i Farsta. För oss var det bara musik och mode och killar som gällde. Politik brydde jag mig inte om. Alltså, kanske hade jag brytt mig om kommunisterna varit snygga. Men jag tyckte de var fula. När man kom upp på T-centralen så stod de där med sina flygblad och såg trista ut.
– Först var det jättespännande där på Hötorget. Vi var så många och jag drogs med i masshysterin och blev modig. Jag krossade en ruta och hoppade över de där cafémöblerna som en liten hjort! Men sen kom de ridande poliserna med sina sablar och började veva och jag blev tagen och slängd i en piketbuss med en blodig kille. Jag minns fortfarande ljudet av bussens skjutdörrar när de slog igen. Då blev jag rädd på riktigt. Fick åka till Klara polisstation där de tog mina uppgifter och förmanade mig att åka hem igen.
Man kom fram till att samhället fortsättningsvis måste möta ungdomarna på deras planhalva, med respekt för deras subkulturer
– Sen ringde barnavårdsnämnden till morsan och jag var rädd att de skulle skicka mig på anstalt. Men inget hände och jag berättade ingenting om vad jag gjort. Vi var så olika våra föräldrar. De kom från en helt annan tid. Min mamma var hemmafru, min pappa jobbade som säljare. Vi bodde på 56 kvadrat. Det var trångt där hemma, på flera sätt. ”Bliv vid din läst” var deras motto. Jag har alltid sagt till mina barn att de ska sikta mot stjärnorna.
När lugnet lagt sig över stan följde en debatt om vad som utlöst Hötorgskravallerna, vems ansvaret var och hur man skulle kunna hindra något liknande från att hända igen. Polisen uttryckte viss självkritik och erkände att de till viss del kan ha provocerat massorna, men framför allt klev en ny generation socionomer och sociologer fram och skaffade sig tolkningsföreträdet.
Stockholms stad gjorde en utredning som presenterades två år senare. Av de över 600 omhändertagna kartlades och intervjuades drygt 400 ungdomar för att skapa en bred bild av vad som hänt. Om man tidigare lagt skulden på bråkiga individer sökte man nu kollektiva förklaringsmodeller och landade i att stadens oförmåga att tillhandahålla mötesplatser var en bärande orsak. Men också att samhället fortsättningsvis måste möta ungdomarna på deras planhalva, med respekt för deras subkulturer.
Kjell Östberg pekar på att detta också kom att gynna även perifera vänstergrupper. Alla organisationer fick stöd och pengarna till alla sorters ungdomsrörelser ökade.
– Jag var själv aktiv i VPK:s ungdomsförbund. Jag jobbade extra som ombudsman och vi stencilerade revolutionära skrifter med pengar från barnavårdsnämnden. Nolltaxan för att hyra offentliga samhällslokaler gjorde det enkelt att ordna möten. I sina försök att institutionalisera de revolutionära grupperna gödde man dem. Det var kanske inte riktigt avsikten. Nya fritidsgårdar öppnade också på många håll, men de blev platser för både radikalisering och drogförsäljning.
De som kommit till Hötorget tillhörde i hög grad det som kallades socialgrupp 3
Utredningen från barnavårdsnämnden visar ganska tydligt hur vägen till Hötorget den 28 augusti såg ut för dem som kommit dit. De tillhörde i hög grad det som kallades socialgrupp 3 och många kom från skilsmässofamiljer. Men vägen från Hötorget visste de ännu inget om.
Eva Ericsson fortsatte att gå ut och kolla på popband men bytte stil varje år. Redan 1967 hade hon lämnat modsstilen och blivit hippie, och något år senare hakat på det svartvita op-modet.
– Jag fastnade aldrig i drogerna. Jag blev hög på musiken, på Stones och Them med Van Morrison. Vi gick på alla klubbar i Gamla stan och varje kväll var som en modevisning. Alla var så snygga. I dag ser folk ut som att de ska ut och campa. Och inte dansar de heller.
– Sen träffade jag en karl, blev undersköterska och fick två fina barn som det har gått så bra för. Nu bor jag i Skogås.
För många av dem som hängde kvar i city gick det sämre. Drogerna blev vanligare och allt värre. Christer Gillgren trillade dit rejält. Han sålde hasch, började med amfetamin, LSD och råopium och gjorde sin första volta på Långholmens fängelse 1969.
– Jag minns att vi hörde om månlandningen på radion i fängelset.
– Jag har tänkt mycket på vad som gick snett. Men inga fritidsgårdar i världen hade kunnat rädda mig undan drogerna. Framåt 80-talet hade jag förlorat vårdnaden om tre barn men väntade ett fjärde. Då bestämde jag mig för att ändra på saker.
– När jag kom ut från ytterligare en sväng på kåken i Härnösand började jag prata i skolor och jobbade med behandling i många år. Jag kunde spegla mig i ungdomarna jag mötte och det skrämde mig. Nu lever jag ett lugnt liv i Medelpad.
Sedan Hötorgskravallerna har det varit flera bråk – aktörerna har skiftat men mönstren känns igen
Modsrörelsen var inte enhetlig. Vissa hängde med för musiken, andra för kläderna och ytterligare andra för gemenskapen.
– För mig var det en väg in i ett politiskt liv, säger Alf Johansson. Jag hamnade i solidaritetsrörelsen och engagerade mig för Palestina. Det har jag fortsatt med sedan dess. Mycket handlade det om att komma bort hemifrån också, farsan söp därhemma. Jag gick till sjöss först men tog mig samman och tog en juristexamen. Den vägen låg öppen då, när universiteten hade öppnat för alla.
– I mitt liv har jag mest jobbat på myndigheter. Hos polisen, lite ironiskt. Och på Utlänningsnämnden och Skolverket.
– Jag hade med mig värderingarna in i jobbet. Jag fick med mig föreningslivet och erfarenheten av hur man organiserar sig. Bakgrunden spelar så klart in. Att man var arbetarklass. Jag hade kompisar som kom från medvetna hem, från tjänstemannaklassen. De blev förmanade att plugga men det vart ingenting av dem.
Christer Gillgren har återknutit kontakten med en kompis från Stureby.
– Alla andra är döda. De strök med, knarket tog dem.
Nästa stora kravall ägde rum i Kungsträdgården 1987. Sedan dess har det varit bråk i Husby 2013. Aktörerna har skiftat men mönstren känns igen.
– Det finns en rytm i den här typen av revolter, säger Kjell Östberg. Perioder av radikalisering och eskalering, tills utbrottet sker. Men det är svårt att säga när och var. Forskningen har inte riktigt kunnat koppla upplopp till hårda tider eller strejker. Kravallerna lever sitt eget liv – och det kommer alltid nya.
